The Road to Guantánamo – Michael Tapper

Storbritannien 2006. Regi: Michael Winterbottom, Mat Whitecross. Skådespelare: Rizwan Ahmed, Farhad Harun, Waqar Siddiqi, Afran Usman. Längd: 1:35.

”Vad gjorde ni i Afghanistan?” Under tortyr och förnedrande förhör upprepar de amerikanska och brittiska förhörsledarna gång på gång frågan till ”the Tipton three”, tre brittiska ungdomar av pakistanskt ursprung från Tipton, Birmingham, som arresterats utanför Taliban-fästet Kunduz i oktober 2001. Frågan förblir obesvarad.

I USA-alliansens ögon är de ”illegala stridande” utländska Talibansympatisörer som anlänt för att med vapen i hand sluta upp bakom den extremmuslimska diktaturen i allians med Usama bin Ladins al Qa’ida-rörelse. Deras egen version är att de åkt till Pakistan för att en av dem skulle gifta sig och att de impulsivt bestämt sig för att turista i grannlandet.

Turista i ett laglöst land delvis under Talibanernas skräckvälde, delvis sönderslitet av lokala krigsherrars inbördes kamp? Några veckor efter World Trade Center-attentatet? Fan tro’t.

Å andra sidan tyder inget heller på att dessa tidigare ungdomsbrottslingar var några hårdkokta terrorister, möjligen naiva äventyrare med förhoppning om att bli rekryterade. Och med matchande naivitet bestämmer sig filmmakarna för att okritiskt gestalta ungdomarnas version, växlande mellan intervjuer med de verkliga ”Tipton three” – Shafiq Rasul, Ruhel Ahmed och Asif Iqbal – och dramatiserade scener med skådespelare.

Som känslomässigt engagerande drama är dock The Road to Guantánamo synnerligen effektfull. Tempot läggs direkt i högsta rastlösa växel, från Birmingham via Karachi i Pakistan och till gränsen mot Afghanistan. Klippningen är så tät att jag ibland har lite svårt att orientera mig både geografiskt och när det gäller vem av pojkarna som för tillfället är i bild.

Här ska man emellertid främst känna huvudpersonernas upphetsning inför äventyret som väntar. Först när de passerar in över den vidöppna, obevakade gränsen mot Talibanland hämtar filmen och vi andan en stund inför det karga, ogästvänliga landskapet. Sedan växlar filmen upp igen när pojkarnas kaotiska färd genom Afghanistan utvecklas till en road movie från helvetet.

Sista tredjedelen växlar mellan intensiva montage under tortyr och stilla stunder av meditation och fånggemenskap i USA-alliansens minkfarmsliknande läger. Trots att filmen förbigår de allra värsta sexuella trakasserierna, så illustrerar behandlingen av fångarna den grovkornigt rasistiska och antihumanistiska propagandan mot folk i ”ondskans axelmakter” som odlats under Bush II.

Här undviker Winterbottom & co. på ett föredömligt sätt filmklichén om hur ”ruttna äpplen” bland militärer och vaktpersonal begår övergrepp utan sina överordnades vetskap. I stället klipper man till tv-intervjuer med presidenten och försvarsminister Donald Rumsfeld som visar hur brutaliteten mot fångarna är resultatet av en politik sanktionerad ovanifrån som sedan filtreras ner genom samhällshierarkin via militärbefäl och underättelsetjänst.

Som trovärdig berättelse om hur tre muslimskt nyfrälsta smågangstrar råkar hamna i Afghanistan strax efter 9/11 är The Road to Guantánamo alltså tveksam. Som vittnesmål om de förbrytelser mot grundläggande mänskliga rättigheter som pågår i demokratins och frihetens namn i USA-alliansens fångläger är den däremot både viktig och skickligt berättad.