Thank You for Smoking

USA 2006. Regi: Jason Reitman. Med: Aaron Eckhardt, Maria Bello, Cameron Bright, Willam H. Macy, Robert Duvall. Längd: 1:32.

Thank You for Smoking, baserad på en roman av Christopher Buckley, kommer som en vitamininjektion för en döende konstform på bio: den politiska satiren. Angreppssättet är här både avväpnande enkelt och slagfärdigt: Ta någon pervers verksamhet, säg tobaksindustrin. Låt sedan någon förslagen företrädare, säg tobakslobbyisten Nick Naylor (Aaron Eckhardt), formulera den bisarra logiken bakom denna massmordsbransch i drastiska och avslöjande repliker.

För ett drygt halvår sedan gjorde Andrew Niccol en halvlyckad satir över vapenhandeln på det receptet, Lord of War. Med sitt rakbladsvassa, täta och inte minst roligare manus lyckas Jason Reitman koppla ett betydligt bättre grepp på giftpinnejättarna. Till sin hjälp har han både klockren komisk tajming i klippningen och, undantaget Katie Holmes lättgenomskådade förförarjournalist, en rollista som perfekt passar filmens utsökta galleri bifigurer.

Men framförallt har han huvudrollsinnehavaren Aaron Eckhart, en skådespelare som klippt och skuren för den här sortens samvetslösa skitpratare alltsedan genombrottet 1997 i Neil La Butes In the Company of Men. Få kan som han förmedla en rörande pojkaktighet samtidigt med skräckinjagande omoral, som i scenen som när han stoltserar med tobaksindustrins oslagbara dödstal inför avundsjuka lobbyingkollegorna Polly (Maria Bello, alkohol) och Jack (Adam Brody, vapen).

Tillsammans kallar de tre sin informella vänskapsförening för ”MoD Squad”. ”MoD” ska utläsas som ”Merchants of Death”, dödens krämare. Ironiskt, men egentligen inte. Och den nattsvart cyniska skruvningen gäller för i stort sett varje komisk poäng i filmen.

Eller vad sägs om mötet när Nick och Hollywoodagenten Jeff (Rob Lowe) skisserar på hur de åter ska kunna produktplacera rökning som något sexigt i framtida filmer? Är scenen när Brad Pitt blåser rökringar kring Catherine Zeta-Jones nakna kropp efter att de haft sex i tyngdlöshet på en rymdstation särskilt otrolig? Nej, inte för den som läst någon av manusförfattaren William Goldmanns avslöjande böcker om det cyniska spelet i filmbranschen.

Och hur ska vi tolka den gamle tobaksmogulens berättelse om sin krigstjänst i Korea, med det skrockande tillägget att invånarna där numera tillhör den bästa kundkretsen och därför inte behöver dödas längre i samma utsträckning?

Men bäst fungerar filmen som satir över hur även den mest befängda propaganda kan vinna debatten i längden. Bara propagandisterna har tillräckligt med pengar. Parallellerna till exempelvis oljelobbyns framgångsrika kampanj mot forskning om alternativa energikällor och global uppvärmning är slående. Det handlar inte längre om förnuftig debatt. Enbart naken girighet.

Vem vet? Kanske gör rökningen comeback i en skön ny framtid.

© Michael Tapper, 2006. Sydsvenska Dagbladet 2006-08-25.