USA 2005. Regi: Stephen Gaghan. Skådespelare: George Clooney, Matt Damon, Alexander Siddig, Jeffrey Wright, Christopher Plummer, Mazhar Munir. Längd: 2:06.
Vid första intrycket ser Syriana ut som en ny TRAFFIC (2000) men med knarkhandeln utbytt mot oljeindustrin. Manusförfattaren Stephen Gaghan, som nu också regisserat, bygger här en liknande mosaik av spännande episoder med människor vars öden korsas även om än de inte möts personligen.
Men den tidigare filmens grälla skildring av skurkar, hjältar och offer har ersatts av en betydligt mer komplex mänsklig gråskala. Likaså finns här inte tillstymmelsen till förenklad sensmoral eller melodramatiskt hjärteknipande inslag. Ändå skulle Syriana kunna beskrivas som en klassisk tragedi, där vi gradvis förstår eller i alla fall anar motivet hos alla de inblandade även när det leder dem till att begå fruktansvärda handlingar.
Grundberättelsen har hämtats från före detta CIA-agenten Robert Baers självbiografiska bok See No Evil men har försetts med fiktiva karaktärer och ett påhittat arabiskt oljeemirat i Persiska viken: En amerikansk oljejätte förlorar en anbudsprocess om exploateringsrättigheterna till oljefälten i emiratet men får hjälp av CIA för att försöka återta kontrollen. Titeln Syriana är ett uttryck som myntats av Washingtons tankesmedjor för den amerikanska önskedrömmen om en marionettstat i Mellanöstern som lydigt servar behoven i väst.
Om man kan tala om en huvudroll så innehas den av luttrade CIA-veteranen Bob Barnes (George Clooney, som med rätta fick en Oscar för rollen), ett lätt maskerat porträtt på Baers. Barnes är en effektiv fältagent som börjat grubbla över sin verksamhet men som trälar på i alla fall för att betala sonens studier. I hans hopsjunkna, överviktiga kroppshydda och glasartade tusenmilablick vilar decennier av desillusioner. Först när han upptäcker hur cheferna systematiskt ljuger, sviker och utan att blinka är beredda att offra honom vaknar han till liv i en desperat handling.
Minst lika ambivalent men begriplig är den naive ekonomen Bryan Woodman (Matt Damon), som möjligen använder sin familjetragedi för att bli rådgivare till oljeemiratets kronprins. Eller den pakistanske oljearbetaren som lockas att bli självmordsbombare. Eller den skrupelfrie amerikanske affärsjuristen som förråder en kollega i tjänsten. Eller den libanesiske dubbelagent som lika gärna torterar sin CIA-kontakt som arbetar för honom.
Och uppräkningen skulle kunna fortsätta genom hela rollistan. För det är inte individerna Gaghan nu är ute efter att döma, utan de ekonomiska och politiska system som format – eller snarare deformerat – dem till girighet och makt likväl som missriktad idealism för perversa läror.
Det är knappast en slump att Syriana ställer två brandtal mot varandra. Ett hålls av en koranskolelärare, som mässar om att islam är oförenligt med dekadent västerländsk demokrati och kommer att segra av moralisk överlägsenhet. Något senare sjunger en av oljebaronernas springpojkar (Tim Blake Nelson) korruptionens lov med hänvisning till Milton Friedman som filosofisk guru: ”Korruption är det som gör att vi är här i stället för slåss med varandra om matrester ute på gatorna. Korruption är det som gör att vi vinner.”
Som regissör är Gaghan inte lika anslående expressionistisk som Steven Soderbergh var i Traffic, kanske just därför att hans rollgalleri och världsbild inte går i samma skarpa färgkontraster. Inte heller förfaller han till det tungfotat politiska undervisande som man ibland finner hos Oliver Stone eller Costa-Gavras.
Tvärtom litar Gaghans välskrivna och oförutsägbara manus till publikens förmåga att själv kunna se sammanhangen och dra egna slutsatser. Tillsammans med en nervig, tät klippning och en lågmäld skådespelarregi, där mycket outtalat förmedlas i små gester och snabba blickar, bygger han metodiskt och effektivt upp en thrilleratmosfär av sällsynt intensitet.
© Michael Tapper, 2006. Sydsvenska Dagbladet 2006-03-10.