Superman Returns – Michael Tapper

USA 2006. Regi: Bryan Singer. Med: Brandon Routh, Kevin Spacey, Kate Bosworth, Frank Langella, Eva Marie Saint. Längd: 2:34.

Med den astronomiskt påkostade Superman Returns skulle Bryan Singer och hans medarbetarteam blåsa nytt liv i den mantelklädde superscouten från planeten Krypton. Dessvärre har resultatet ingenting av den intelligenta nytolkning de presterade med X-Men 1 och 2..

I stället blev det ett dammigt gravmonument. Över seriemyten i sin mest konservativt fyrkantiga förpackning. Över den tidigare filmserien 1978-87. Och framförallt över avlidne ex-Stålis, Christopher Reeves.

1978 års Superman har inte bara fått släppa till John Williams Star Wars-liknande ledtema och de kitschigt 3D-fejkade förtexterna. Även återstoden av de 154 minuterna ser mest ut som en taskig kopia på Richard Donners redan medelmåttiga förlaga. De visuella effekterna är visserligen både fler och snyggare. Däremot har man med förödande resultat gjort en klinisk utrensning av den spjuveraktiga charm som åtminstone delvis räddade biokvällen då för 28 år sedan.

Reeves-dubbelgångaren Brandon Routh har inget av förebildens pojkaktiga glimt i ögat. Kate Bosworths Lois Lane är en mesig variant på screwball-kaxiga Margot Kidder. Och som kärlekspar är glöden dem emellan nära den absoluta nollpunkten. Till och med en så talangfull skådespelare som Kevin Spacey blir en avmagrad gengångare efter Gene Hackmans burleska Lex Luthor.

Endast Marlon Brando – i en comeback efter döden – lyser som pappa Jor-El genom kristallerna i Supermans Nordpolsfästning. Men när han upprepar 1978-filmens biblisk-mytologiska tal om hur han skickat sin ende son till Jorden som fredsfurste, tolkar tydligen Singer det med klumpig bokstavlighet. För Superman Returns borde egentligen heta The Passion of the Superman eller kanske Supermans sista frestelse.

Med ett existentiellt svårmod värdigt Silversurfaren tyngs nämligen Superman av hur svårt det är att vara Gud. Därför flyger han från tid till annan i Kristus-poser hämtade från konstnärer som Caspar David Friedrich och Salvador Dali. Alltmedan han, likt änglarna i Wim Wenders Himmel över Berlin, plågas av att ständigt lyssna till den samlade mänsklighetens rop på hjälp.

Liksom kompositören John Ottmans ultraklassiska symfonitapet kryddat med små parafraser på musiken till Stanley Kubricks ÅR 2001– ETT RYMDÄVENTYR (2001: A Space Odyssey, 1968) ska detta få oss att associera till något slags andlighet eller möjligen religionsmyt. Men berättelsen förmedlar knappast mycket mer än en pinsamt kantig kärlekshistoria varvad med ett idiotiskt undergångsscenario. Undra på att skådespelarensemblen är så oinspirerad att den ser mindre levande ut än leksaksbutikens actiondockor.

Att de visuella effekterna och filmfotot då är närmast oklanderliga räcker knappast för att göra Superman Returns till en film man vill införliva i minnet av sommaren 2006.