Strings – Michael Tapper

Danmark/Sverige/Norge/Storbritannien 2004. Regi: Anders Rønnow Klarlund. Svenska röster: Jonas Karlsson, Melinda Kinnaman, Sten Ljunggren, Anders Ahlbom Rosendahl. Längd: 1:31.

Danmark bekräftar sin ställning som högintressant växthus för nya kreativa idéer och djärva filmmakare med Anders Rønnow Klarlunds magiska Strings, gjord i samarbete med författarinnan Naja Marie Aidt, dockbyggaren Joachim Zacho Weylandt och marionettmästaren Bernd Ogodnik.

I ett bedövande vackert sagoland – helt uppbyggt i studio – utspelas en kärv, dramatisk krigsberättelse med tydliga rötter tillbaka till den grekiska antikens tragedier och Shakespeares kungadramer: När kejsaren av Hebalon tar livet av sig, intrigerar onda makter för att dölja kejsarens testamente till sonen Hal Tara. Ärkefienderna Zeritherna anklagas för kejsarmordet, krigstillstånd utbryter och Hal skickas iväg för att hämnas. Men hans oförsonliga hat kompliceras av att en förälskelse.

Det låter kanske konventionellt, och visst har vi sett berättelsen förut. Ändå framstår Strings som något nytt i genren. För Klarlunds mest inspirerade idé är att göra själva marionettekniken till en integrerad del av såväl iscensättningen som den existentiella berättelsen.

Rollgestalterna dör när huvudtråden skärs av. Då kärlek uppstår kopplas trådarna samman mellan de älskande. Och någonstans däruppe ovan molnen dit alla trådar leder, sitter ödesgudinnorna och spinner livstrådarna till alla de inblandade. Först mot slutet anar vi en förändring i ödesväven då en fågel sliter sina trådar och flyger iväg i frihet.

Saknas gör en portion humor mitt i det ibland alltför pompösa anslaget. Rytmen haltar också betänkligt på sina ställen. Med en nypa svart humor av shakespeareskt märke och rappare klippning hade berättelsen vunnit betydligt i kraft. Nu ser en del scener ut som talad opera i slow motion.

Som originellt uppslag och bildskön upplevelse är Strings emellertid oförglömlig. Varje marionett har en imponerande uttrycksfullhet i form och kroppsspråk som regissören utnyttjar maximalt i bildkomposition och ljussättning. Trots teknikens synlighet och de orörliga dockansiktena tappar man ibland ändå känslan av att betrakta animerad teater och tycker sig se högst levande skådespelare i en spelfilm.

På sätt och vis gör man det också. Marionettmästarna ovan molnen utnyttjar nämligen dockbyggaren Weylandts revolutionerande nya design till det yttersta för en nyanserad och varierad gestaltning vars like i alla fall jag aldrig tidigare sett inom marionetteatern.