Snakes on a Plane – Michael Tapper

USA 2006. Regi: David R. Ellis. Med: Samuel L. Jackson, Julianna Marguiles, Nathan Philips, Bobby Cannavale. Längd: 1:45.

Kombinera två vanliga fobier: ormar + flygplan. Krydda med en svavelosande Samuel L. Jackson som stående komiskt inslag. Voilá, Snakes On a Plane.

Redan premisserna anger tonen: En gangsterboss vill mörda nyckelvittnet i en rättegång mot honom. Men han är trött på den sedvanliga rutinen, ni vet skicka en lönnmördare eller muta en polis som kan fixa en ”olycka”. På kreativt humör arrangerar han därför så att massor av dödliga giftormar släpps ut på det reguljära flygplanet som vittnet åker i till rättegången.

Självmedveten skräpfilm, var namnet. Och julafton för er som vill gissa vem som blir ormarnas nästa offer för att sedan se dem dö på de mest groteska och ofta förnedrande sätt.

Inte en enda mänsklig kroppshålighet förblir outforskad av de fjälliga angriparna. Så efter ett tag behöver vi knappast gissa vad som vankas när någon drar ner gylfen på dass eller tittar för djupt i en urringning. Vi får dessutom följa den slingrande faran flera gånger via kamera i ormperspektiv, vilket snarast ser ut som ålning på flygplansgolv med dåliga nattkikare.

Kul? Nja, humorn blir aldrig tillräckligt utflippad, uppfinningsrik eller svart för att utmana sentida skräpfavoriter som THE CORE (2003) eller Bride of Chucky. I stället tvekar den någonstans halvvägs mot mållinjen och blir sådär irriterande lagomknasig.

På slutet spränger man till och med in några sällsynt tondöva hjärtekniparinslag. Som om detta var en episk katastroffilm. Någon borde ha påmint regissören om att filmen faktiskt heter Snakes On a Plane.