Silent Hill – Michael Tapper

USA 2006. Regi: Christophe Gans. Skådespelare: Radha Mitchell, Laurie Holden, Sean Bean, Deborah Kara Unger. Längd: 2:07.

Scenografin är allt, berättelsen nonsens. Rose kör med mentalt labila dottern Sharon till spökstaden Silent Hill i hopp om att fördriva Sharons ständiga mardrömmar om platsen. Väl framme försvinner Sharon, och Rose börjar leta efter henne bland stadens odöda. Hack i häl på Rose följer motorcykelpolisen Sybil. Och ute bland de levande söker pappa Christopher efter sin försvunna fru och dotter.

Sedan följer två timmar av segt kringirrande. Rose efter Sharon. Sybil efter Rose. Christopher efter Rose och Sharon. Samtliga rollfigurer är lika oengagerande som den tomt ekande och långt över smärtgränsen utdragna handlingen.

Ständige David Cronenberg-medarbetaren Carol Spiers fenomenala spökstadsdekor är filmens verkliga stjärna med sin högst originella omtolkning av den i filmsammanhang annars så idylliserade amerikanska småstad i Mellanvästern. Här har hon förvandlat den till ett bokstavligt helvete på jorden, ett förlorat Eden som lagts i ruiner av de småskurna kristen-fundamentalistiska odödingar med smak för häxbränning som dröjt sig kvar.

En bättre historia kunde ha gjort Silent Hill till en suggestiv, allvarsam nytändning av skräckgenren för 2000-talet. För det talar några glimtande enskildheter: Gatubilder där Spiers infernorykande arkitektur och filmfotografen Dan Laustens bildkompositioner frammanar klassisk skräckromantik för att understryka filmens rekviem över svunnen amerikana. Och den inspirerade scenen där Rose vaknar till tonerna av Johnny Cashs Ring of Fire, vars text får en helt ny innebörd i sammanhanget.