USA, 2006. Regi: John Cameron Mitchell. Skådespelare: Sook-Yin Lee, Paul Dawson, Linda Beamish, Justin Bond. Längd: 1.42.
Sensationalistiska spaltkilometer har skrivits om sexskildringen i Shortbus, men det säger mer om vår samtids bisarra syn på sex än om filmen. För alltsedan thrillern Var finns Mr. Goodbar? (1977) vände det tidigare årtiondets frigörelseutopi till en mardrömsvision har skräckbilderna av sex dominerat på bio – från ny film noir som Basic Instinct till Lukas Moodyssons porrinferno Ett hål i mitt hjärta – ibland med näring av hiv och aids.
Förutom porr har alternativet varit stereotypt filmade mjuksexscener som meningslösa mellanspel i actionfilmer. Shortbus varma, toleranta och roliga skildring är därför ett välkommet motgift till 30 år av helvetessex.
Den handlar om några New York-neurotiker – en samlevnadsterapeut som inte kan få orgasm, ett Scener ur ett äktenskap-liknande homopar, vars relation ser lyckligt ut på ytan men egentligen knakar i fogarna, och en s&m-härskarinna med kontaktproblem – som möts på den multisexuella nattklubben Shortbus.
De är världsvana och upplysta men känslomässigt hopplösa analfabeter, alltså figurer som kunde hämtats ur vilken Woody Allen-film som helst. Men i stället för enbart prat om hämningar prövar de med växlande framgång på olika sexlekar och konstellationer. Ibland medan psykobabblet fortsätter forsa ur munnen på dem.
Mest omskrivet är en homosexuell trekant, där anal och könsorgan används som mikrofoner i ett kanske, kanske inte, ironiskt framförande av amerikanska nationalsången.
Roligare och mer underfundig är scenen där terapeuten går på sexklubben med maken och ett fjärrstyrt vibratorägg. Hon har ägget på plats. Han glömmer fjärrkontrollen i bakfickan och råkar vid de mest olyckliga tillfällen stöta till knapparna när de på olika håll ska utforska sina lustar. Till slut går ägget samma väg som förhållandet.
Filmen rör sig med fascinerande lätthet mellan komedi, sex och psykodrama för att fördjupa den eviga problematik som Hjalmar Söderberg uttryckte som ”köttets lust och själens obotliga ensamhet”. Sex som gemenskap eller som narcissism.
Den rutinmässiga sexskräcken svarar förstås med det senare, men inte Shortbus. Kanske är visionen av ett njutningarnas och toleransens paradis väl naiv. Men den vågar i alla fall utmana likriktningen kring sexskildringar och låter oss ana något annat: sex utan etikett. Bara det är revolutionerande.
© Michael Tapper, 2006. Sydsvenska Dagbladet 2006-11-24.