När mörkret faller – Michael Tapper

Sverige 2006. Regi: Anders Nilsson. Skådespelare: Olodoz Javidi, Lia Boysen, Reuben Sallmander, Per Graffman. Längd: 2:13.

Liksom i sina polisfilmer (Livvakterna, Den tredje vågen) har Anders Nilsson även i När mörkret faller ambitionen att göra något så ovanligt i svensk film som en bred, samhällskritisk samtidsfresk. Han spänner dessutom bågen i tre sammanflätade berättelser om brottsoffer kring utmanande frågor som hedersmord, kvinnomisshandel och hot mot åklagarvittnen.

Den här gången har hans tidigare, Dirty Harry-inspirerade cyniska konservatism tack och lov fått lämna plats för en större komplexitet porträtten av såväl rollgestalterna som samhället. Huvudproblemet är snarast den bristande dramaturgiska kopplingen mellan de skilda fallstudierna som bara råkar sammanfalla i tid och även, helt flyktigt, korsa vägarna i finalen. Det är helt enkelt svårt att se parallellerna i parallellklippningen mellan de tre händelsekedjorna.

Enskilt höjer sig berättelserna ändå över genomsnittet i svensk film, främst på grund av en föredömligt stram personregi av en utmärkt skådespelarensemble, ner till minsta biroll. Här vill jag framhålla den ödesmättade skildringen av ett hedersmord i klaustrofobisk lägenhetsmiljö, ett patriarkalt kvinnofängelse med sina främsta väktare bland kvinnorna.

Men medan kroppsspråket, de halvt outtalade orden och de menande blickarna levereras kraftfullt, så borde dialogen ha slipats från en del dödkött, som den kvinnliga polisens snusförnuftiga föreläsning om hederskulturer.

Avsnittet om kvinnomisshandel drabbas dock värre. Sparkad från sitt arbete, får den unga journalisten (Lia Boysen) plötsligt ett infall att driva kvinnofrågor i EU-parlamentet, tar kontakt med ett parti misstänkt likt Junilistan och hyllas i sitt beslut med en trudelutt ur EU-hymnen på musikspåret.

Undantaget några grova klavertramp och den ibland svulstiga, ideologiska kantringen, så är Nilsson en skicklig om än inte djärv bildberättare och skådespelarregissör med ett samhällsdebatterande intresse som känns uppfriskande i svensk film.