Murderball – Michael Tapper

Regi: Henry Alex Rubin, Dana Adam Shapiro. Medverkande: Mark Zupan, Joe Soares, Bob Lujano, Keith Cavill. Längd: 1:25.

Glöm alla sportdokumentärer om idrottare som mot alla odds kämpar och vinner i en känslomässigt överspänd final. Och glöm definitivt alla dokumentärer om handikappade som genom ännu större hinder på vägen till triumfens ögonblick mjölkar publiken på floder av tårar.

För huvudpersonerna i Oscarnominerade rullstolsrugbyfilmen Murderball är allt annat än kramgoa vårdpaket. Några av dem bör man till och med undvika en lördagskväll på krogen. Om man nu inte gillar slagsmål med ryggmärgsskadade förstås.

I ett tempo som bitvis ligger i nivå med högoktaniga rugbymatcher porträtterar filmen USA-stjärnan Mark Zupan och före detta stjärnan Joe Soares, numera coach för värsta rivalerna Kanada efter en konflikt, samt nyligen motorcrosskadade Keith Cavill. Då och då skymtar föräldrar, fruar, flickvänner, barn och vänner förbi under öppenhjärtiga samtal om familjeliv, sex, och identitetsproblem efter olyckan eller sjukdomen som satte dem i rullstolen.

Samtidigt pågår en bitter rivalitet mellan USA:s och Kanadas rullstolsrugbylag som matchas av den personliga antagonismen mellan egotripparna Zupan och Soares. Här skulle jag nog ha önskat att filmmakarna hade spenderat lite mer tid på åtminstone någon av lagens spännande tvekamper, från rullstolsrugby-VM i Göteborg 2002 till handikapp-OS i Athen 2004. Matcherna mellan lagen är ju rena drömreklamen för handikappidrotten, och den som har sett filmen röstar säkerligen för en bättre bevakning på TV-sporten.

Det intill förbannelse fettsnåla berättandet på ständigt hög växel irriterar ibland i sin snuttifiering. Men det har definitivt sina förtjänster. Utan ett uns sentimentalitet går regissörerna direkt på allt vi skulle vilja veta om handikappade men ibland är för fega för att fråga: Ja, de utnyttjar rullstolen som babe-magnet. Ja, de har ett fungerande sexliv. Och nej, de är inte bättre människor än vi andra.

Filmens huvudpersoner super, slåss och knullar, och i åtminstone fallen Zupan och Soares har de en gapig machoattityd som på ett avgörande sätt blivit en överlevnadsstrategi. Vi behöver inte gilla dem. Det hade de för övrigt struntat fullständigt i. Filmen ger dem ett större erkännande än så: Den gör dem begripliga.