Lucky Number Slevin – Michael Tapper

USA 2006. Regi: Paul McGuigan. Skådespelare: Josh Harnett, Bruce Willis, Ben Kingsley, Morgan Freeman. Längd: 1:50.

Några mord. Lite action. Märkliga sidospår, ibland rena återvändsgränderna. En kinesisk ask av oväntade vändningar och lögnaktiga tillbakablickar, de flesta så ansträngt konstruerade att skarvarna syns.

Och skådespelare som halvt på skämt imiterar tidigare roller: Morgan Freeman tar om sin grubblande psykopat från Betty tur och retur, Ben Kingsley gör sin Sexy Beast och Josh Harnett tävlar med Bruce Willis om vem som kan vara mest Bruce Willis.

Men framförallt: pladder, pladder, pladder. Den stundvis groteskt överlastade dialogen måste ha fått manuset att se ut som telefonkatalogtjock förteckning över osorterade tankar uttryckta i kilometerlånga meningar. Man kan riktigt höra hur skådespelarna då och då får svårt med andningstekniken för att i Formel 1-tempo kunna spruta ut den ständiga svadan av popkulturella referenser, dumsmarta kvickheter och språkliga missförstånd.

Manusförfattande filmdebutanten Jason Smilovic är särskilt förtjust i att förvirra tolkningen mellan bildliga och bokstavliga uttryck. Det var Bröderna Marxs paradgren under 1930-talet. Här leder det emellertid bara till ett omständligt gnabbande som snarare påminner mig om mina barns nervpåfrestande bråk bak i bilen en het semesterdag.

McGuigans genombrottsfilm, Gangster No. 1, var med sin trendigt cyniska brutalitet och sexistiska machojargong ett hyfsat Guy Ritchie-plagiat. Lucky Number Slevin är en mindre lyckad Tarantino-plankning. Just som handlingen kring en till synes oskyldig man som snärjs i ett krig mellan två konkurrerande gangsterbossar börjat ta fart och intrigerna tätnar, kastas publiken in i en av filmens många nördiga utläggningar om skådespelarna som gestaltat James Bond, finesserna i Hitchcocks I sista minuten eller nostalgin efter tecknade 1950-talsfiguren Schmoo.

Hos Tarantino är denna kvasiintellektuella tomgång åtminstone kul för stunden. I Lucky Number Slevin är den mestadels platt redan från början. Återstår McGuigans synbara talang för elegant bildberättande. Synd bara att han inte hade så mycket att berätta.