Lady Vengeance – Michael Tapper

Sydkorea 2005. Chinjeolhan geumjassi. Regi: Park Chan-wook. Skådespelare: Lee Yeong-ae, Choi Min-sik, Woo So-young, Lee Seung-shin. Längd: 1:55.

Lady Vengeance är den tredje och sista delen i Park Chan-wooks serie stiliserade hämnarthrillers som påbörjades med Sympathy for Mr. Vengeance (2002) och fick sin konstnärliga höjdpunkt i den internationellt prisbelönta, surrealistiska mardrömsskildringen OLDBOY (2003). Men trots att del tre är klart svagare än sina föregångare, vittnar den fortfarande om en berättartalang som höjer sig över de flesta på biorepertoaren.

Större delen av handlingen löper parallellt mellan huvudpersonen Lee Geum-jas tretton år långa fängelsevistelse för ett mord som någon annan har begått och hennes förberedelser efter frisläppandet för att ta hämnd på den verklige mördaren.

I fängelset blir hon ett helgon. Till synes osjälviskt hjälper hon sina medfångar långt bortom det vanliga. Bland annat donerar hon en av sina njurar till en som är svårt sjuk och hjälper en annan bli av med sin sexualsadistiska plågoande. Som den koreanska originaltiteln Den goda Geum-ja antyder, ser hennes cellkamrater henne till slut bokstavligen som en katolsk ikon med ljusstrålande underskönt ansikte. Så långt stämmer bilden också med huvudrollsinnehavaren Lee Yeong-aes image som koreansk TV-såpastjärna.

Kontrasten blir därför skarp till Geum-jas liv som frigiven hämnarängel. Utanför fängelseportarna möter hon några julefridstrallande tomtar som erbjuder henne att äta en tofukaka, en symbolisk gest för hennes återfödelse som laglydig medborgare. ”Dra åt helvete!”, skriker hon efter en plötslig personlighetsförvandling.

Den helvetesresa Geum-ja därefter själv påbörjar hade Park ursprungligen tänkt skildra med en färgskala som gradvis under filmens gång går mot det svartvita, undantaget några färgdetaljer. Det tyckte emellertid inte producenten om. Bioupplagan har därför en intakt om än delvis manipulerad färgskala, medan den nyligen släppta DVD:n i Korea även innehåller Parks version.

Nu är Lady Vengeance ändå så övertydligt expressiv i sin symbolik att knappast någon i publiken lär missa undertexten: Hämnden urholkar själen, dödsstraff är inte rättvisa. Park hamrar in budskapet filmen igenom med bibliska referenser och, tyvärr, mot slutet av filmen också med en klumpigt skriven diskussion mellan anhöriga till mördarens offer.

Mer förbryllande är funktionerna hos två längre utvikningar om Geum-jas återförening med sin nu tonåriga dotter, som adopterats av en australisk familj, och hennes impulsiva sexförbindelse till en pojke född samma år som mordoffret. Här kantrar Park åt det banalt sentimentala, och det är svårt att se scenernas funktion i filmen som helhet. En saxning av dem hade definitivt lyft berättelsen, vars grundstomme är en visuellt begåvad och fascinerande färd genom en labyrint av återblickar och återblickar inom återblickarna.