Tyskland 2005. Regi: Anno Saul. Denis Moschitto, Nora Tchirner, Güv
en Kirac, Hasan Ali Mete. Längd: 1:36.
Bakom manuset till den tyske reklamfilmaren Anno Suls spelfilmsdebut står bland andra Faith Akim, som gjorde den kraftfulla kärleksfilmen Mot väggen häromåret. Även denna gången handlar det om andragenerationen invandrade turkars slitning mellan föräldrarnas och det nya hemlandets kulturella traditioner.
Filmen utspelas i Hamburgs restaurangkvarter, där en grekisk taverna och en turkisk kebabsylta kämpar om kundkretsen ända till 21-årige Ibo vänder styrkeförhållandet till kebabhakets fördel med en Bruce Lee-inspirerad reklamfilm. Sedan byter filmen spår till en Romeo-och-Julia-inspirerad berättelse om Ibos kärleksproblem med sin gravida, tyska flickvän, Titzi.
Här är det upplagt för satiriska köns- och kulturkonflikter, särskilt som Ibo börjar flirta med den grekiske konkurrentens dotter och – inspirerad av Woody Allens försök till machoskolning hos Humphrey Bogart i Play It Again, Sam – söker råd om sin mansroll hos filmidolen Bruce Lee.
Men när höjden av komik är en man som i en utdragen scen klöks och blir nerbajsad vid ett blöjbyte förstår man att filmen har problem. Det var en komedikliché redan i Tre män och en baby för 20 år sedan.
Mest irriterande, förutom bristen på genuint komiska uppslag, är avsaknaden av dramatisk struktur. Det blir alltför många och långa stunder med brassrökning och dösnack och för lite sprakande kärleksgnistor mellan Ibo och Titzi. Inga konflikter biter. Alla svårigheter löses som genom ett trollslag. Slutet är en tokrolig fest med kulturella stereotyper. Förutsägbart.
© Michael Tapper, 2006. Sydsvenska Dagbladet 2006-11-10.