USA 2006. Regi: Spike Lee. Skådespelare: Denzel Washington, Jodie Foster, Clive Owen, Christopher Plummer. Längd: 2:09.
”Du har väl sett En satans eftermiddag… jag vet att du köper dig tid.” Manusdebutanten Russell Gerwitz’ kluriga Inside Man förutsätter att vi alla är bekanta med rånkuppfilmernas historia och klichéer. Och liksom publiken anar kriminalinspektör Keith Frazier (Denzel Washington), som kallats för att förhandla vid ett rån med gisslan på en bank i New York, snart att rånarledaren Dalton Russell (Clive Owen) har en dold agenda.
Den misstanken delas också av bankägaren Arthur Case (Christopher Plummer), som gömt undan sin smutsiga bakgrund i bankfack 392 och skickar ut samvetslösa affärskvinnan Madeleine White (Jodie Foster) för att köpa loss hemligheterna från rånarna. Sedan börjar en tjuv-och-polislek där girighet efter makt och pengar snart suddar ut de moraliska gränserna mellan huvudpersonerna.
Gerwitz vill nämligen något mer än bara kittla thrillernerven med en rad överraskande skruvningar. Han vill också skapa en samtidsbild av ett USA under Bush som genomsyras av terroristparanoia, rasism och cynisk egennytta. Men till skillnad från den Oscarbelönade Crashs fyrkantiga morallektioner, så arbetas samhällskritiken här in med sällsynt självklarhet, ofta med slagkraftig, svartsynt humor.
Bland annat tvingas Frazier ideligen markera sin chefsroll gentemot dumdryga vita gatupoliser med ett till synes outsinligt förråd av bitande sarkasmer. En sikhisk bankanställd misstas naturligtvis omedelbart för att vara arab av polisen, och i en scen som osökt leder tankarna till det ockuperade Irak blir han brutalt nertvingad på marken, förnedrad och avsliten sin turban. Strax följer en både obehaglig och brutalt komisk scen när Frazier lättsinnigt viftar bort mannens upprördhet: Självklart leder turban till terroristmisstankar, men till den ljusa sidan hör ju att ”det är lättare att få tag på en taxi” (som, underförstått, körs av nya invandrare). Så sluts den rasistiska cirkeln.
Spike Lee kompletterar Gerwitz intelligenta manus med en slipad actionregi, där rånarcenariot bryts mot nya vågen-inspirerade framåtblickar till Fraziers korsförhör med misstänkta insider-skurkar bland bankpersonal och kunder. Ett lyckat grepp är också att låta flera av de kända skådespelarna agera mot deras etablera persona på film. Smolken i bägaren är en parad av sexistiska kvinnoporträtt i marginalen, toppad av Fosters iskalla karriärbitch.
© Michael Tapper, 2006. Sydsvenska Dagbladet 2006-03-31.
