Infödd soldat – Michael Tapper

Frankrike/Marocko/Algeriet/Belgien 2006. Indigènes. Regi: Rachid Bouchareb. Skådespelare: Jamel Debbouze, Samy Naceri, Roschdy Zem, Sami Boujila. Längd: 2.03.

Infödd soldat bekräftar tesen att historiska berättelser på vita duken snarare handlar om samtiden när filmen gjordes än om det förflutna i handlingen. Och nu står västvärlden kluvet i synen på Orienten och kampen mot islamismen. Frankrike konfronteras med sitt förflutna efter decennier av inre motsättningar och rasism när storstädernas förortsslum med invandrare av nordafrikanskt ursprung exploderar i kravaller.

Då kommer en film om bortglömda andravärldskrigshjältar från Marocko och Algeriet som både pekar på gamla koloniala orättvisor och manar till värdegemenskap i kampen mot en större ondska: nazismen. Knappast en slump. Men resultatet är tveksamt.

Problemen börjar redan i inledningsscenerna, då fattiga ungdomar i Marocko 1943 låter sig värvas till franska armén påhejade av en äldre man som uppmanar dem att rädda Frankrikes ära med sitt blod. Genom hela filmen diskuterar sedan den lilla gruppen algerier och marockaner som tågar i frontlinjen genom det naziockuperade Europa sina drömmar om att efter kriget fortsätta tillhöra Frankrike men nu som jämställda och likvärdiga medborgare.

Det är möjligt att sådana strömningar fanns i länderna, men att huvudpersonerna aldrig ens andas något om möjligheten till frigörelse från den ockupationsmakt som här använder dem som kanonmat blir absurd. Särskilt som en väpnad kamp för oberoende inleddes i deras hemländer bara ett decennium efter krigsslutet. I stället ser vi dem hänfört blicka mot Trikoloren och stämma upp i Marseljäsen.

Även den strukturella rasismen i franska armén trivialiseras på ett betänkligt sätt: tomaterna reserveras för européerna, huvudpersonerna får inte permissioner och deras krigsinsatser dokumenteras inte i de allierades propagandafilmer. Skarpare konflikter, till exempel slagsmål med befäl, desertering eller sexuell fraternisering med franska kvinnor, bestraffas inte utan viftas bort på ett sätt som undergräver filmens trovärdighet.

Då är filmen långt bättre på att skildra hackordningen inom den algerisk-marockanska gruppen, där den hårdföre sergeanten Martinez (Bernard Blancan) i pyramidens topp visar sig vara en ”pied-noir” (”svartfot” = fransman bosatt i kolonierna) som lever i ångestfylld förnekelse av sin arabiska mor. Till passupp plockar han den onkel Tom-liknande Saïd (Jamel Debbouze), som därigenom blir gruppens förhånade ”kvinna” och hamnar i pyramidens botten.

Överhuvudtaget är det huvudrollsinnehavarna som får filmen att leva när manuset haltar. Filmen hittar nämligen inte den riktigt dramatiska nerven förrän i det Rädda menige Ryan-liknande slutet. Fram till dess är det aktörernas ensemblespel som håller intresset vid liv. Särskilt Sami Bouajila lyser i rollen som den grubblande militärkarriäristen Abdelakdr. Gruppen fick ett kollektivt pris i kategorin bästa manliga huvudroll på årets Cannesfestival.