Hästmannen – Michael Tapper

Sverige 2006. Regi: Peter Gerdehag, Tell Johansson. Med: Stig-Anders Svensson. Längd: 1:22.

Ytligt sett är Hästmannen en uppföljare till Gerdehag & Johanssons tidigare dokumentärfilm Bondens tid på jorden (2004). Bägge handlar om bönder som utifrån ett ytterst personligt förhållande till naturen och sina gårdar har vänt ryggen åt moderna, högteknologiska jordbruksmetoder.

Men medan Styrbjörn och Solveig i förra filmen gjorde sina val utifrån en genomtänkt, ekologisk filosofi framställs ”Hästmannen” Stig-Anders som ett oskuldsfullt naturbarn, en man som kan tala med djuren och som med Bibelns världsbild ser skogen och fälten som sin trädgård. I hans Eden ska inga maskiner härja.

Det är lätt att tycka om både filmen och Stig-Anders. Naturbilderna är vackra och den väderbitne gamle bonden i Råskog utanför Eksjö kämpar mot alla odds för att ensam klara familjegården. Samtidigt som han med meditativt lugn stretar på i en takt och med en teknik som mestadels har hämtats ur 1800-talet susar det 21:a århundradet förbi i jetfart alldeles kring husknuten.

Liksom i sina naturfotografier vill Gerdehag att vi här ska stanna upp i ögonblicket för att verkligen njuta av skönheten i ett spindelnät eller i en fluga på ett fönster men också i ett dagligt slit som de flesta av oss bara känner genom släktens fotoalbum.

Sedan kommer stormen Gudrun och knäcker både skogen och Stig-Anders. Genom ett mirakel reser dock den envise gubben sig på nio med hjälp från oväntat håll. Och filmen blir plötsligt en gripande berättelse om vardaglig solidaritet mitt i egennyttans guldålder.

Under filmens gång kommer jag trots det på mig själv med att undra om inte det finns en baksida på denna Pettson-liknande idyll.

Blir inte Stig-Anders alltför mycket en rosseausk idealgestalt snarare än en sammansatt människa? Lever han bara i sin lilla lilla värld av blommor (och hästar, förstås) eller har han tankar om den stora världen utanför? Om ett annat liv som inte blev av? Är det bara av ogrumlad livsglädje som han helst talar med djuren eller finns här kanske rent av en skräck för livet bortom gärdsgården?

Kanske är det orättvisa invändningar, frågeställningar som kräver en helt annan film. Men jag hade önskat lite mer reflektioner, lite mer problematisering från filmskaparnas sida. Det hade fördjupat porträttet av denne otidsenlige outsider.