USA 2006. Regi: David Slade. Med: Patrick
Wilson, Ellen Page, Sandra Oh, Jennifer Holmes. Längd: 1:43.
Ett kammarspel på film ställer stora krav på både regissören och skådespelarna. Låt mig därför omedelbart säga att den här filmen är som bäst under den cirka en och en halv timme som vi stannar hos de två huvudpersonerna i ett och samma vardagsrum. Jag kanske också ska tillägga att den stunden tillhör de mest svåruthärdliga men också de mest fängslande man kan vara med om på bio just nu.
Det börjar som en pervers variant på romantisk komedi: Trettiotvåårige modellfotografen Jeff (Patrick Wilson) internetdejtar 14-åriga Hayley (Ellen Page). De möts på ett kafé. Han spelar världsvan. Hon är lättflirtad. De åker till hans lite avsides belägna hus.
Där får den pedofila våtdrömmen ett abrupt slut när Jeff drar i sig en spetsad grogg, och vaknar några timmar senare i sitt vardagsrum. Han är fastspänd på ett bord med byxorna nerdragna. Över hans skrev lutar sig Hayley med en skalpell i handen.
Här börjar det egentliga dramat, en grymhetens teater med ständiga skruvningar, osäkra sympatier och en högst tveksam moral. Är Jeff pedofil, kanske rent av en sexmördare? Eller är han bara ett oskyldigt offer för Hayley? Är hon i så fall mytoman, psykopat, kanske rent av den verkligt perverse av de två? Och vad har hon egentligen för motiv?
Kamerans tvära kast mellan obehaglig intimitet och plötslig distansering hjälper också till att hålla oss på halster. Vad är det till exempel på bilderna Haley hittar i Jeffs kassaskåp? Men framförallt samspelar den perfekt med skådespelarnas intensiva närvaro och totala koncentration för att obönhörlig hålla publiken på helspänn nästan ända fram till eftertexterna.
Mest uppmärksamhet har tv-aktrisen Ellen Page fått. Kanske inte så konstigt eftersom hon endast var 15 år vid inspelningen och uppvisar en imponerande mogenhet och djärvhet i rollen, där hon inte väjer för det osmakliga och frånstötande. En skarp kontrast till hennes tidigare meritlista som barnskådespelare.
Men även Patrick Wilson, främst känd från aidsdramat Angels in America, är strålande. Hans växlingar mellan självsäker förförartyp, kyligt manipulativ sadist och närmast barnslig oskuld är en svår balansgång på slak lina. Jag skulle inte ha något emot om bägge huvudrollsinnehavarna Oscarnominerades.
Det som bryter koncentrationen och stör den till synes obevekliga framåtrörelsen mot det fruktansvärda slutet är när man slänger in några utomstående personer så att finalen ska få en thrillerknorr. Helt onödigt eftersom vi då också blir medvetna om de logiska luckorna i filmens konstruktion. Innan dess brydde jag mig inte. Jag hade fullt upp med att överleva den klaustrofobiska atmosfären samtidigt som jag naglades fast i biofåtöljen av skådespelarnas prestationer.
© Michael Tapper, 2006. Sydsvenska Dagbladet 2006-09-15.