Frostbiten – Michael Tapper

Sverige 2006. Regi: Anders Banke. Skådespelare: Petra Nielsen, Grete Havnesköld, Emma T. Åberg, Jonas Karlström. Längd: 1:36.

Skräck i norrlandsmiljö är inte så otänkbart som det låter. För ett drygt decennium sedan skrev Mikael Niemi två hyfsade ungdomsromaner på temat: Kyrkdjävulen och Blodsugarna. Och ett vinterlandskap med snö, is och ständig polarnatt som visuell inramning till vampyrfilmens ofta använda kontrastverkan mellan ungdom/passion/erotik/hetta och åldrande/förfall/död/kyla är full av möjligheter.

Frostbiten börjar lovande: En grupp frivilliga skandinaviska SS-rekryter hamnar 1944 i eldstrid med ryska armén i Ukraina, går vilse och råkar i klorna på lokala vampyrer. Tyskan klingar kanske inte helt klockrent, skådespeleriet slirar lite och de ukrainska blodsugarna är gulligt hemvävda snarare än skräckinjagande. Berättartempot är dock väl avvägt mellan action och skräck, och filmen har en tydlig avsikt att knyta vampyrtemat till en berättelse om historisk ondska.

Sedan klipper man till nutid när läkaren Annika (Petra Nielsen) flyttar till en småstad i Norrbotten för att ta jobb på det lokala sjukhuset och tar truliga tonårsdottern Saga (Grete Havneskjöld) med sig. Visserligen ägnar man här någon marginell minut åt ett genetiskt nazi-experiment som ska anknyta till inledningen. Men resten av handlingen förlorar sig i en tonårskomedi där självironin står som spön i backen långt innan filmen avrundas med ett From Dusk till Dawn-blodbadsparty.

Bitvis är det kul, det ska medges. Ett nytt användningsområde för trädgårdstomtar och en snäll vampyrs mardrömsmiddag hos flickvännens föräldrar tillhör höjdpunkterna.

Alltför många vitsiga repliker faller dock platt till marken, och de visuella effekterna är minst lika skakiga. Enstaka datoranimationer fungerar, men till exempel huvudvampyren Halloweenkostym i gummi är hopplöst föråldrad i en skräckfilm av idag. Anthony Lledos klassiska symfonimusik fungerar bra i dramatiska scener, mindre bra när det blir komedi och mot slutet snarast fars.

Likaså brister det på tok för mycket i actionregin. Vampyrerna har ibland övermänskliga Matrix-förmågor till spektakulära hopp och fasadklättringar. Men så fort huvudpersonerna hamnar i knipa blir blodsugarna märkligt handlingsförlamade och kan dödas utan större ansträngning. Därmed dödas också spänningen.

Långfilmsdebuterande Anders Banke har trots allt några uppenbara tillgångar som kan förädlas i kommande filmer: En berättarteknisk talang som framskymtar i framförallt inledningen och en smittande kärlek till genren.