En obekväm sanning – Michael Tapper

USA 2006. An Inconvinient Truth. Regi: Davis Guggenheim. Med: Al Gore. Längd: 1:40.

En obekväm sanning skulle kunna vara årets, kanske till och med århundradets dokumentär. Global uppvärmning är ett högaktuellt ämne, där ett enigt forskarsamhälle varnar för att processen snart är omöjlig att hejda. ”Snart” är tio-tjugo år. Så det är bråttom.

För trots de radikalt förändrade livsförutsättningarna som väntar – med alla de idag ofattbara ekologiska, ekonomiska och humanitära konsekvenser det medför – tas frågan inte på allvar i den politiska debatten. Tvärtom, påpekar Al Gore i filmen att amerikansk press till övervägande del gått in för att ifrågasätta forskningsrapporterna i ämnet, och i kongressen är det få politiker som bryr sig.

Dags alltså för en dokumentär där frågan prövas ordentligt, forskare från alla de områden där tecknen på klimatförändringen börjat märkas kommer till tals, politiker och storföretagsledare konfronteras och där olika framtidsscenarion tecknas. En första och kanske lite väl tillskruvad bild av klimatförändringens konsekvenser visade Roland Emmerich i katastroffilmen The Day After Tomorrow. Den kan förstås avfärdas som fria fantasier. Nu är det upp till bevis.

Och bevis finns det gott om i En obekväm sanning, men de presenteras enbart i katederföreläsningens form. Och de presenteras enbart av Al Gore. Davis Guggenheims film består nämligen till största delen av att kameran rullar framför podierna där Al Gore håller sina turnerande föredrag om klimatfrågan.

Gore är otvivelaktigt kunnig, engagerad och – faktiskt – underhållande. Hans PowerPoint-presentationer är det heller inget fel på. Upplägget fungerar säkert utmärkt i en föreläsningssal. Men, som här, utan filmisk gestaltning och Gores personliga närvaro blir det alltför platt och fyrkantigt. En filmisk gestaltning saknas.

Mer allvarligt är det kanske att vi inte hör några andra röster i frågan än Al Gore. Därmed kan filmen uppfattas som en film om honom snarare än om klimatförändringarna. Det intrycket förstärks också av att filmen ibland börjar fördjupa sig i Gores bakgrund och familj. Inget fel i det, men det kunde Guggenheim ha gjort i en annan, separat film med titeln Gore.

Många olika röster, konkreta exempel från hela världen och ett filmiskt temperament hade på ett avgörande sätt stärkt filmens advokatyr i klimatfrågan. Gore kunde fortfarande ha varit med. Hans PowerPoint-presentationer också. Men bara på ett hörn.