Déjà vu

USA, 2006. Regi: Tony Scott. Skådespelare: Denzel Washington, Paula Patton, Val Kilmer, Jim Caviezel. Längd: 2.08.

När teamet Jerry Bruckheimer och Tony Scott, som tillsammans gjort Top Gun och Enemy of the State, ger sig på ett klassiskt science fiction-tema som tidsresor med alla dess inbyggda paradoxer ägnar de inte mycket tid åt logiskt filosoferande. Deras energi är i stället fokuserat på att utnyttja premisserna till ett pärlband av bisarra actioninslag, inramade av en för radarparet typiskt kärleksfullt filmad bombexplosion av gigantiska proportioner.

Visserligen når man inte riktigt samma skräpiga klass som THE CORE, men med Denzel Washington på gott humör genom alla snabba vändningar i handlingen och en lustfylld svada technobabbel kommer man i alla fall en bit på vägen.

Inledningen ser ut som en i mängden av kriminalintriger med terroristinslag: En bomb exploderar på en färja i New Orleans och dödar hundratals soldater i den amerikanska flottan. Federale agenten Doug Carlin (Washington) utreder fallet, kopplar ihop det med högergalningen Timothy McVeighs Oklahoma-bomb 1995 och leder spåren till den unga, vackra Claire som hittats död samma morgon.

Sedan hamnar Carlin i en maskin där han genom ett tidshål kan smygtitta på Claires sista dagar i livet. Händelsevis spenderar hon nästan all sin tid på väg ut eller in i duschen. Carlin drabbas därför av ett hormonellt fyrverkeri och klurar på ett sätt att ändra historiens gång så han kan få träffa denna naturbegåvade underklädesmodell.

Han skickar meddelanden till sig själv genom tidsmaskinen. Det bidrar bara till den händelseutveckling som han försöker stoppa. Han genomför filmhistoriens underligaste biljakt, då han med en portabel tidsportalkamera på skallen förföljer attentatsmannen på färd flera dagar tidigare. Utan att kunna ingripa. Och så vidare.

Philip K. Dick och hans generation intellektuella sf-författare hade kanske tätat skarvarna bättre, men som hejdlös nonsensunderhållning har Déjà vu onekligen en smittande charm.

© Michael Tapper, 2006. Sydsvenska Dagbladet 2006-12-20.