Bilar – Michael Tapper

USA 2006. Cars. Regi: John Lasseter. Röster i originalversionen: Owen Wilson, Paul Newman, Bonnie Hunt, Tony Shalhoub. Svenska röster: Martin Stenmarck, Tomas Laustiola, Malin Berghagen-Nilsson, Jan Modin. Längd: 2:03.

Bilar är den sjunde och sista långfilmen animationsbolaget Pixar producerar i egen regi. Från Toy Story (1995) till Superhjältarna (2004) har man varit tekniskt ledande inom datoranimation i 3D-teknik och en kassako för samarbetspartnern Disney. Efter Disneys köp av Pixar i januari i år fick visserligen Pixar de kreativa nyckelpositionerna i nya moderbolaget. Men både i chat-forum på Internet och i amerikansk press oroar sig många för att Pixars guldålder är slut.

Bilar har därför mottagits både som ett bokslut över det som varit och en fingervisning om framtiden. Även Pixar själva tycks ha satt en slutpunkt med filmen, som är översållad av interna skämt och referenser till bolagets samlade produktion.

I bakgrunden skymtar detaljer och figurer från tidigare framgångar, bland annat fåglarna från Oscarbelönade kortfilmen Till fåglarna. Bredvid eftertexterna paraderar de tidigare långfilmernas huvudpersoner – förvandlade till bilar. Och för åskådaren med falkögon glimtar många roliga bildekaler förbi, till exempel en med texten ”Rädda 2D-animationen”.

Är oron för Pixar befogad? Både ja och nej. Tekniskt sett visar bolaget att man fortfarande ligger hästlängder före konkurrenterna. Bilar har en detaljrikedom i varje bildruta, ett nyanserat spel med ljus, skuggor och färger under dygnets alla timmar och en uttrycksfullhet hos filmens många rollfigurer som saknar motstycke i någon annan datoranimerad film av idag. Därför är det extra sorgligt att manusets sex (!) författare inte lyckats åstadkomma mer än ett plagiat på den sentimentala 1990-talskomedin Doc Hollywood.

Då handlade det om en läkare som på sin väg mot Hollywood för att starta lyxklinik orsakar en trafikolycka, döms till samhällstjänst och sedan förändras av sitt möte med ett 1950-talsidylliskt småstads-USA i landsvägshålan som Gud glömde. Exakt detsamma händer i Bilar, men nu för unge racerbilen Blixten McQueen på väg mot ett viktigt lopp och fett sponsorkontrakt i Kalifornien.

Bilar börjar annars lovande med en knall när vi kastas in i ett racerlopp. Klippningen är intensiv, berättandet rappt och medryckande. Så snart vi förflyttas till Kylarköping vid gamla riksvägen Route 66, blir emellertid tempot lika sömnigt som hålan själv.

Där förväntas både barn och deras vuxna sällskap genomlida en och en halv timmes sakta promenad genom drömmen om ett svunnet folkhems-Amerika. Då lyste neonrören klara. Bilarna ägnade sig åt stillsam cruising på Storgatan. Och stadens polis var lika trivsam som farbror Björk i Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist-böcker.

Sött. Förljuget. Gränslöst trist. Som Disney i sin sämsta tappning.