Beck – skarpt läge – Michael Tapper

Sverige 2006. Regi: Harald Hamrell. Med: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Marie Göranzon, Ingvar Hirdvall. Längd: 1:34.

Jag önskar att Beck – skarpt läge var värd ett bättre betyg. Särskilt som seriens ständiga manusförfattare, Cilla & Rolf Börjlind, äntligen lämnat rollspelarterrorister, ritualmördare och andra kriminalkuriositeter bakom sig för att berätta om något betydligt angelägnare: kvinnomisshandel.

Ett vanligt, skitigt och – för alla inblandade – förödande brott. Bland vanliga familjer. I vanliga hem. I alla samhällsklasser.

Redan efter några minuter har man dock schabblat bort dramatiken på det mest befängda sätt. Just som inledningens skildring av hur en man förnedrar och förgriper sig på en kvinna börjar bli svåruthärdlig för åskådaren, klipper filmen med sällsynt dålig tajming till en komisk krumelur med Ingvar Hirdwall.

Klippet har säkert tillkommit av rädsla över att stöta bort publiken. Resultatet blir emellertid en stötande trivialisering av brottet. Och resten av handlingen mystifierar snarare än studerar fenomenet kvinnomisshandel och dess orsaker.

Särskilt problematisk blir filmens mansbilder. Gunvald Larssons kyliga översittarmanér representerar det goda alternativet. I skarp relief till de fumliga mespropparna bland kollegorna men också till de två kvinnomisshandlarna: bägge känslomässigt överspända förlorartyper med varmt inkännande fasader.

Lägg därtill en konstnärligt anonym regi av Beck-veteranen Harald Hamrell som får filmen att se ut som en dussinepisod i vilken tv-dussinserie som helst.