American Dreamz – Michael Tapper

USA 2006. Regi: Paul Weitz. Med: Hugh Grant, Dennis Quaid, Mandy Moore, Willem Dafoe. Längd: 1:47.

American Dreamz är en halvfärdig och bara glimtvis roande satir med udden riktad mot både sittande USA-presidenten och direktsänd tv-talangjakt med förnedringskrydda av typen Idol. Regissören-manusförfattaren Paul Weitz (American Pie, About a Boy) går direkt på slag under bältet när han i filmens upptakt presenterar sitt rollgalleri av grovkorniga amerikanska stereotyper.

Sällan har en tv-programledare varit mer moraliskt genomrutten än Martin Tweed (Hugh Grant), en president mer obildad än Staton (Dennis Quaid). Ingen stabschef i Vita Huset kan slå Willem Dafoes namnlösa korsning mellan vicepresident Dick Cheney och Bush-rådgivaren Karl Rove i kallhamrad manipulation. Knappast någon white trash-tjej från Mellanvästern har framställts som mer rovgirigt karriärlysten än Sally (Mandy Moore). Och när såg ni senast en så ömklig Woody Allen-liknande fummelterrorist med hemlig förälskelse i amerikanska musikaler som Omer (Sam Golzari)?

Allas vägar korsas en timme in i filmen, under finalen av tv-succén American Dreamz. Då väntar jag fortfarande på den satiriska knorren. Den kommer aldrig.

Okej, lite skoj är det att se Grant, Quaid och Dafoe vällustigt vältra sig i sina karikatyrer. Det är inte utan att tankarna går till den skyhögt intelligentare och vassare Wag the Dog. För efter Tweeds inspirerade kärleksförklaring till sin egen skitstövlighet alldeles i filmens början är det som luften går ur handlingen. Dialogen blir till en kommunalgrå ljudtapet, flera biroller borde ha strukits ur handlingen och finalen utmynnar i platt cynism.

Sensmoral: Amerika är en kulturell och moralisk soptipp, men en ganska trivsam och underhållande sådan.

Jaha. Gäsp.