16 Blocks – Michael Tapper

USA 2006. Regi: Richard Donner. Med: Bruce Willis, Mos Def [eg. Dante Terell Smith], David Morse, Jenna Stern. Längd: 1:45.

16 Blocks är i allt väsentligt en korsning mellan 48 timmar, Copland och Clint Eastwood-filmen Hetsjakten: Utbrände, försupne och korrupte New York-snuten Jack Mosley (Bruce Willis) får vid arbetsdagens slut uppdraget att köra småtjuven Eddie Bunker (Mos Def) från polisstationen och 16 kvarter bort till ett domstolsförhör.

Bunker tänker avslöja en grupp kriminella snutar men vet inte att Mosley är en av dem. Och till en början vet inte Mosley vad Bunker ska vittna om. Inte heller anar Mosley att han valts till uppdraget därför att hans ännu mer korrupte chef, Frank Nugent (David Morse), ser honom som en korkad förlorare med talang för att schabbla till det.

Efter några förklädda snutars mordförsök på Bunker tvingas Nugent bokstavera läget för den trögtänkte Mosley. Men Mosley vill inte spela i Nugents lag längre och tar till flykten med Bunker. Sedan går jakten genom stadens skitigaste bakgårdar och mest förfallna hyresbunkrar.

Det är som om filmen både i tema och miljö vill göra upp med den entoniga lovsång som New York och dess poliskår översköljts med efter den elfte september 2001. Willis nergångna version av Die Hard-snuten John McClane passar synnerligen väl in i sammanhanget.

Som thrillerintrig är 16 Blocks emellertid inte bara sliten. Den hamnar också oavbrutet i trovärdighetskris när Mosley – inte helt olikt McClane – lite väl lätt tar sig ut ur alla de återvändsgränder, fällor och polisspärrar som Nugent lägger ut på hans väg mot domstolsförhöret.

Likaså har jag problem med Mos Defs nasalt entoniga motormunskäftande och stereotypa manér. Är det en parodi på förlegade filmkarikatyrer av afroamerikaner? Och varför kallas denne uppenbart trettioårige man ideligen för ”kid” av de vita snutarna? Är det en rasistisk omskrivning av det klassiska slavägartillmälet ”boy”?

Ändå är jag svag för Hollywoodveteranen Richard Donners (Dödligt vapen-serien) nervigt kvasidokumentära återuppväckande av 1970-talets snutfilm som karaktärsstudie. Willis’ rollgestalt introduceras lugnt och omsorgsfullt med små precisa medel innan actioninslagen tar över. Det känns ovanligt idag. Och jag har större tolerans för klichéerna i 16 Blocks än de som befolkar tv-tablåernas alla salongsfähiga gubbdeckare och kriminalsåpor.