Regi: Geoffrey Sax. Skådespelare: Michael Keaton, Deb
orah Kara Unger, Chandra West, Ian McNeice. Längd: 1:41.
En spökfilm med skrämmande skuggfigurer från de döda som via elektroniska medier (TV, video, radio) hotar de levande. Låter det bekant? Regissören Geoffrey Sax och manusförfattaren Niall Johnson – bägge med bakgrund på brittiska TV-bolaget BBC – försöker vara originella genom att kasta fram E.V.P. (= Electronic Voice Phenomenon), ett sätt att få kontakt med döda via brusfrekvenser på olika mottagarapparater som blivit omtvistat även inom det i sig tvivelaktiga forskningsområdet parapsykologi. Men som läsaren redan gissat är filmen förstås en variant på succéserien The Ring.
Efter en i spökfilmssammanhang välbekant upptakt, där huvudpersonen förlorar en nära anhörig, går handlingen snart vilse i en labyrint av dröjande, återhållsamt filmade sorgescener uppbrutna av svårbegripliga tvärvändningar i skräckscenariot till ackompanjemang av chockartade klipp och trumhinnehamrande ljudeffekter. Finalen är en orgie i mysticistiskt nonsens, där en marginell bifigur plötsligt dyker upp som seriemördare med röstbrevlåda för de elaka döda i skallen.
White Noise blir därmed snarlik sina spöken: en skuggbild av en levande genrefilm, en blodfattig illusion som bara kan åstadkomma några trötta, tomma gester mot en vit duk.
© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-04-08.