USA 2005. Regi: David Dobkin. Skådespelare:
Owen Wilson, Vince Vaughn, Christopher Walken, Rachel McAdams. Längd: 1:58.
Liksom It’s All Gone Pete Tong börjar Wedding Crashers lovande med ett originellt uppslag, inspirerat skådespeleri, snärtiga oneliners, bra tempo och ett gott satiriskt öga till några glorifierade sociala ritualer i vår samtid. Via skilsmässoadvokaterna John (Wilson) och Jeremys (Vaughn) arbete och hobby – att gå oinbjudna på bröllopsfester i societeten – får vi här se könsrollsspelet och äktenskapet smaka på några väl valda nålstick.
Men just som jag börjat hoppas på uppdaterad sedekomedi i Ernst Lubitschs eller Preston Sturges anda, så faller Wedding Crashers (på samma sätt som Pete Tong) ihop som en dödbakad sufflé.
John förälskar sig olyckligt i toppolitikern Clearys (Walken) dotter Claire (McAdams) så att Owen Wilson kan posera för kameran med just den patenterade sorgsen-hund-minen som gjort honom till flickidol i USA och som han spelar menande med i filmens upptakt. Och på samma sätt ställs resten av satiren på huvudet tills slutet helt går i ett bekräftande rosenrött skimmer över just det man drivit med.
De avslutande två tredjedelarna av speltiden växlas handlingen in på autopilot mot en ytterst förutsägbar avrundning enligt den romantiska komedins grundrecept. Zzzzz.
© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-07-24.