The Ring Two – Michael Tapper

USA 2005. Regi: Hideo Nakata. Skådespelare: Naomi Watts, David Dorfman, Simon Baker, Sissy Spaceck. Längd: 1:51.

Hideo Nakata, regissören bakom de japanska förlagorna, hamnade vid rodret på The Ring Two strax innan inspelningen. Kanske är det därför den till en början svajar betänkligt mellan slitna genreklichéer, som chockklipp till skrällande musikbombasmer, och den lågmälda, omsorgsfullt uppbyggda skräcksuggestion som blivit hans kännemärke.

Det senare tar dock över i takt med att fokus i filmen flyttas från tonårsskräck kring en bisarr skräckvideokassett (som väl numera borde ha bytts ut mot en dvd i stället) till en mer ”vuxen” tematik om sociala tabun kring de kulturellt heligförklarade banden mamma-barn.

Ensamma mamman Rachels (Naomi Watts) spänningsfyllda förhållande till introverte sonen Aidan (David Dorfman) glider här in på minerad mark som postnatal depression och Münchhausens syndrom – bägge mentala sjukdomstillstånd under vilka den drabbades moderskänslor förbyts i sin motsats: känslokyla och aggressiva impulser riktade mot det egna barnet.

Nakata spelar skickligt med klassiska genreelement som ondskefulla föräldrar (Carrie, The Stepfather) och det ondskefulla barnet (Exorcisten, Omen), och han utnyttjar Hollywoods visuella effektmöjligheter med finess för att gestalta hur huvudpersonernas verklighetsplan bokstavligen krackelerar.

I ett dystopiskt slutackord sker en skör återförening mellan rollgestalterna. De befinner sig i ett gränsland mellan mardrömslandskapet de just trott sig ha undsluppit och den hårfint tryggare värld de återvänt till. Kameran lämnar deras hus och visar oss en himmel täckt av orosmoln som strax förvrängs likt en TV-bild utsatt för störningssignaler.