The Machinist – Michael Tapper

USA 2004. Regi: Brad Anderson. Christian Bale, Jennifer Jason Leigh, Aitana Sanchez-Gijon, John Sharian. Längd: 1:42.

Christian Bale har gjort en omvänd De Niro. I stället för att äta upp sig till valrossomfång har svultit sig till skinn och ben för att bokstavligen gestalta huvudpersonen Trevor Rezniks själsliga helvete i The Machinist. ”Om du var tunnare, så skulle du försvinna”, lyder en menande replik som för säkerhets skull upprepas två gånger så att vi minsann ska förstå att Bales framträdande som levande skelett har en symbolladdad betydelse och inte bara är en freak show.

Visserligen understryker den utstickande ryggraden, höftbenen och kindknotorna tillsammans med ett minimalistiskt men precist kroppsspråk att Bales fabriksarbetande enstöring är ett urholkat människoskal, en ”hollow man” vars sista rester av livskänsla och mänsklig kontaktyta tynar bort i takt med kroppen. Lägg till ett år av sömnlöshet som drivit honom in i ett gränsland mellan vakenhet och dröm, och vi förstår att det väntar en rejäl aha-upplösning vid slutet av denna trauma-färgade thrillerlabyrint.

The Machinist har jämförts med David Finchers Fight Club (1999), inte bara på grund av likheterna mellan John Sharians spöklike, hotfulle Ivan och Brad Pitts Tyler Durden i sistnämnda verk. Filmerna tycks också dela samma hallucinatoriska förfallslandskap av ständigt regntunga skyar, skitiga industrimiljöer, ensamma hjärtans caféer hämtade ur någon av Edward Hoppers tavlor och en uppsjö kufiska bifigurer, såsom Anna Masseys hyrestant Mrs. Shrike. Och när vi ändå är inne på studier i maskulin alienation och dödsfixering kan jag lika gärna nämna Taxi Driver (1976) och Jacobs inferno (Jacob’s Ladder, 1990).

För The Machinist återkallar dem alla och lägger dessutom till Dostojevskijs romanklassiker Idioten (1869), som strategiskt placerats i bild under några scener. Men parallellerna är vaga och saknar förebildernas sociala och politiska resonanser. Mardrömsscenarierna i Taxi Driver och Jacobs inferno har en bakgrund i Vietnamkriget, Idioten i 1800-talets feodala Ryssland och Fight Club tar sig an postindustriella ämnen som maskulinitetens kris och konsumtionssamhällets psykologiska likriktning.

Här bottnar dramat enbart i en slumpartad om än tragisk olycka som stänger för motsvarande bibetydelser och förvandlar därmed alla metaforiska signaler och intertextuella referenser till ytliga poser. Regissören Brad Anderson (FFF-visade Session 9) och manusförfattaren Scott Kosar (The Texas Chainsaw Massacre modell 2004) har till syvende och sist inget särskilt att säga förutom lite trafikupplysning. Synd på Bales djärva rollinsats, som därmed lite snöpligt stannar vid just en freak show.