Regi: Paul Provenza. Medverkand
e: Penn & Teller, Robin Williams, Whoopi Goldberg, Carrie Fisher, Trey Parker & Matt Stone, Gilbert Gottfried, Chris Rock. Längd: 1:27.
Har ni hört den förut? Om det gäller SVT-programmet med samma namn är svaret i de flesta fall: ”Ja!”.
”The Aristocrats”, då? ”Ja.” Och: ”Nej.”
Den urgamla vitsen ”The Aristocrats” har med få undantag aldrig tidigare berättats framför en kamera. Ändå borde den vara välbekant för alla som någon gång under det senaste århundradet dröjt sig kvar framemot gryningen efter en röjarskiva för en stunds seriöst supande och skitsnack.
MEN: Poängen är, så att säga, inte poängen utan fantasins vindlande färd dit. På samma sätt är filmen The Aristocrats själv en resa in mot komedins kärna av kittlande tabubrott, hämningslös fri association, revansch på vardagsfascism och dålig potträning under uppväxten samt en stor portion sadomasochism i relationen mellan komikern och publiken.
Kort sagt: En dokumentär kusin till Milos Formans Man on the Moon.
Filmkonstnärligt sett är den egentligen usel. Platt ljussättning, statisk DV-kamera och ett hundratal talande huvuden paraderar förbi under speltiden och försöker berätta samma vits på sitt eget sätt. Men eftersom huvudena utgör en avsevärd andel av USA:s komikerelit blir denna halvannan timme ändå en oförglömlig hyllning till konsten att vara rolig, att kunna framföra komedi på de mest skilda och oväntade sätt.
Vitsen framförs oskuldsfullt, slipprigt, fnissigt, allvarsamt, som mim, som korttrick och i två varianter som världens längsta och mest detaljerade dass- respektive incestskämtorgie (de båda kan naturligtvis också kombineras allt efter behag).
För många av komikerna i filmen är den koleriske humoristen Gilbert Gottfrieds framförande av vitsen under en TV-sänd gala 2001, strax efter attacken mot World Trade Center, det hittills oöverträffade. Kevin Pollaks imitation av Christopher Walken medan han berättar skämtet är en annan favorit. För mig är höjdpunkten det för filmen specialskrivna South Park-inslaget där Cartman omständligt och fullständigt hopplöst försöker dra skämtet för en nollställd Kyle.
Men vitsen är inte bara ett psykologiskt lackmuspapper för den som berättar den utan även för publiken. Antingen är man på samma våglängd som vitsaren, eller inte.
Intressant nog vrider filmen den komiska skruven några varv till när den tar upp ett antal anti-”Aristocrats”-skämt som alla utgår från en intim förtrogenhet med originalet. Då och då klipper man också in hur redaktionen för skämttidningen The Onion, som – självironiskt eller inte – i detalj bryter ner vitsen för att analysera dess maximala variationsmöjligheter. Självklart får vi aldrig se dem nå någon avslutning på det arbetet.
© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-09-30.