Saw – Michael Tapper

USA 2004. Regi: James Wan. Skådespelare: Cary Elwes, Danny Glover, Monica Potter, Leigh Whannell. Längd: 1:40.

Med sin psykopat som moralisk korsriddare tillika chockterapeut mot mänsklighetens brist på livsglädje och försöksledare i en rad dödliga experiment med människor som laboratorieråttor, är Saw en variation på, i tur och ordning, Se7en, Fight Club och Cube. Och liksom förra veckans skräckpremiär – HIDE AND SEEK – börjar den i hög växel, bygger sedan med visuell hantverksskicklighet upp en suggestiv spänningsatmosfär men urartar till en skenande nonsensshow i tredje och sista akten.

Filmen öppnar med två män fastkedjade i rör på motsatta väggarna i en förfallen, offentlig toalett med ett lik i rummets mitt. De får en rad ledtrådar, en kula till pistolen och var sin såg, som inte biter på kedjorna men väl på fastkedjade ben.

Denna grymhetens experimentteater är en gestaltning av de privata helveten som männen skapat åt sig själva och sina närmaste, det blodiga straffet ett inferno, ett renande bad av smärta som de tvingas igenom i konfrontation med sina livslögner. Så långt är premisserna intressanta.

Men snart flyttas fokus från de kedjade männen till en rutinmässig snuthistoria med utdragna transportsträckor av dueller och jakter i labyrintiska gångar, ett påklistrat kidnappningsscenario och ett otal falska ledtrådar till psykopatens identitet. Men även skådespeleriet går överstyr, tappar den nödvändiga återhållsamheten och blir – som i fallet med Danny Glovers fumlige polis – rena burleskeriet

Intrikata kittlingar förbyts mot sökta omkastningar. Finalen blir direkt löjeväckande, men åskådarens intresse är vid det laget helt bortkopplat från filmen.