Red Eye – Michael Tapper

USA 2005. Regi: Wes Craven. Skådespelare: Rachel McAdams, Cillian Murphy, Brian Cox, Jayma Mays. Längd: 1:25.

När så många kriminalfilmer är mer angelägna att visa upp påkostade visuella effekter och förväxlar nonstop fysisk action till tonerna av ständiga explosioner med spänning, kan en stram och enkel lågbudgetthriller av klassiskt snitt kännas fräsch. Och inledningsvis ser Red Eye ganska lovande ut.

Hotellreceptionisten Lisa Reichert (Rachel McAdams) ska flyga hem till sin far när hon möter en hjälpsam kille (Cillian Murphy). Varningslamporna blinkar förstås när han med kall, stålblå blick avslöjar sitt namn – Jackson Rippner (!) – och hamnar bredvid henne på planet. Med vad hon uppfattar som svart humor skingrar han dock hennes paranoida impulser.

Väl sammanpressade i det klaustrofobiska passagerarutrymmet avslöjar han förstås att deras möte var allt annat än en slump, och genom våld, hot och utpressning tvingas hon medverka i ett attentat mot amerikanske försvarsministern. Vid det laget invänder förstås vänner av logisk rimlighet mot upplägget med en terroristplan där allt hänger på att en ledig hotellreceptionist med ett telefonsamtal kan ändra en rumsbokning på sin arbetsplats.

Liknande invändningar kan emellertid göras mot åtskilliga klassiker i genren, och filmens första halvlek i flygplanet bjuder på bitvis utmärkt kammarspel av teaterskolade McAdams och Murphy. Problemen börjar i stället när planet landar och dramat övergår i en slasherinspirerad action. Terroristen Rippner får en penna genom halsen och förvandlas till väsande mördarrobot, receptionisten Reichert blir flickan som tar sig samman och hämnas å alla strykrädda kvinnors vägnar.

Här blir inte bara händelseutvecklingen lika stollig som mekanisk. Filmens koppling mellan feminism och antiterrorism är dessutom minst sagt bisarr.