Oldboy – Michael Tapper

Sydkorea 2003. Regi: Park Chan-wook. Skådespelare: Choi Min-sik, Yoo Ji Tae, Gang Hye-jung, Oh Dai-su. Längd: 2:00.

När Oldboy vann jurypriset i Cannes förra året lär skådespelerskan och jurymedlemmen Tilda Swinton ha varnat regissören Park Chan-wook för att ordförande Quentin Tarantino skulle komma att använda den som råmaterial till sitt nästkommande projekt. Kanske var det överflödigt med tanke på att Tarantino byggt hela sin karriär på omarbetat stöldgods från asiatiska regissörer. Universal föregrep dock Tarantino och köpte omgående upp rättigheterna till en amerikansk nyinspelning med en annan regissör – planerad premiär 2006.

Trots ytliga likheter har Park ingenting av Tarantino ironiska ultravåld och kvasifilosofiska nonsensdialoger. Snarare är Oldboy en klassisk tragedi i grekisk och elizabethansk tradition, något som inte motsägs av de stiliserade våldsinslagen, den svarta humorn och den bitvis surrealistiska handlingen baserad på en japansk manga.

Förklaringen bakom odräglige affärsmannen Oh Dae-sus (Choi Min-sik) moraliska infernovandring genom fångenskap i ett rum under 15 års tid, sedan påföljande hjärntvätt och frisläppande för en katt-och-råttalek med sin sadistiske kidnappare, Lee Woo-jin, är själva kriminalgåtan i den här filmen.

Inledningsvis ser vi bara spåren av hans amoraliska personlighet i likgiltigheten inför fruns död och den digra listan över alla de som kan tänkas ha skäl nog att utsätta honom för denna utstuderade tortyr. Snart framträder emellertid en mer bestialisk Mr Hyde under hans civiliserade yta, och när han kommer ut ser han mest ut som en modern motsvarighet till Robert Louis Stevensons viktorianske grottmänniska med sin spretiga hårman och galna blick. Och han beter sig därefter, med sex- och hungerdrifter lika omättliga som hämndbegäret.

Surrealismen i handlingen får en utsökt motsvarighet i såväl Chois maniska utspel i huvudrollen som Parks stilsäkra formspråk: de utstuderade kameraåkningarna, den skruvade färgskalan, klippningens gränsupplösning mellan olika fiktionsplan så att verklighet, dröm och minne sammanvävs under det att bakgrunden till händelseförloppet rullas upp. Och som i alla tragedier går berättelsens grymhet hand i hand med berättandets perversa skönhet.