Människor och omänniskor

Ryssland 1998. Pro urodov i lyudej. Regi: Aleksej Balabanov. Skådespelare: Dinara Drukarova, Sergej Makovetskij, Lika Nevolina, Viktor Sochorukov. Längd: 1:33.

Aleksej Balabanov är kanske mest känd för den i hemlandet omdiskuterade ungdomsgangsterfilmen Bröder (1997), och hans efterföljande film – Människor och omänniskor – befinner sig i samma moraliska undergångsland.

Handlingen utspelas kring sekelskiftet 1900 i Rysslands dåvarande huvudstad, S:t Petersburg. Viktorianismen ligger i dödsryckningar. Tsarväldets sociala och politiska system vittrar sönder. Förmodligen är den mot den bakgrunden Balabanov tänker sig att vi ska se den här grymma sagan om två pornografers exploatering av några naiva kvinnor ur borgarklassen och ett siamesiskt tvillingpar som adopterats in i en av de utnyttjade familjerna.

Men när han gör flyktiga referenser till förrevolutionära författare som Gogol och Dostojevskij, är det mest som billiga skratt utan verklig satirisk udd, till exempel i en av pornografernas smiskfilmer med titeln Brott och straff.

Detsamma gäller de vaga ansatserna att återkalla den nyligen återupptäckte, ryske filmskaparen Evgenii Bauer, som hade en kort blomstringsperiod under första världskriget med melodramatiskt överspända men åtminstone mer socialt medvetna tragedier i urban borgarklassmiljö än Balabanov presterar här.

För visst florerade pornografin ymnigt under viktorianismen – kanske mer än under någon annan tidsepok – men kvinnorna var knappast, som i Människor och omänniskor, storkonsumenterna utan, förstås, männen. I Balabanovs film råder det emellertid både historisk och könspolitisk kortslutning, i synnerhet som pornografin här kretsar kring en övertydligt patriarkal sadomasochism med kvinnor under risknippet.

Och då ska vi inte tala om Människor och omänniskors försök att anknyta till den för handlingen samtida stumfilmstekniken, som alla bygger på grova missuppfattningar om den tidens användning av textskyltar, infärgningstekniker för film och uppspelningshastigheter.

Balabanov har med överdriven välvilja ibland jämförts med David Lynch och Peter Greenaway. Den lakoniska humorn i vissa tablåartade kamerauppställningar och korthuggna dialogpartier har däremot lite drag av bröderna Kaurismäki. Möjligen kunde dessa filmhistoriskt kunniga och stilmässigt betydligt mer utvecklade regissörer ha fått styr på den här förvirrade konstruktionen.