Kocken – Michael Tapper

Sverige 2005. Regi: Mats Arehn. Skådespelare: Kjell Bergqvist, Henrik Lundström, Peter Viitanen, Ralph Carlsson. Längd 1:56.

Mats Arehn firar med Kocken 30-årsjubileum som filmregissör. Så många år i yrket borde inte bara innebära rutin utan också en strävan efter att utforska nya möjligheter i mediet, göra något djärvt, testa gränserna. Även om man nu väljer att arbeta så extremt i mitten av den svenska mittfåran av konstnärlig temperamentslöshet och anonym bildsammansättning som Arehn gjort.

Kocken bekräftar emellertid att den bekväma lunken fortsätter. Liksom i den självbiografiska Vita lögner (1995) har han här en ganska intressant historia att berätta och några hyfsade om än inte lysande skådespelare att göra det med. Men själva slappheten i genomförandet gör en antiklimax av varje dramatisk förtätning, en halvhjärtad gest av varje ansats till underliggande metaforik.

Året är 1970. Det handlar om adlige Martins klassresa neråt i folkhemmet via umgänge med den lite slashasige arbetargrabben ”Sundsvall”. Tillsammans mönstrar de på en båt till Kapstaden, Där stöter de på den psykopatiske kocken Steins hierarkiska skräckvälde med hjälp av, som han själv uttrycker det, manipulation för de intelligenta, käftsmällar för idioterna. Alltså: förförelse av andrekocken Martin, förnedring av kockeleven ”Sundsvall”.

Men det som kunde ha blivit en studie av brutal härskarideologi i tradition från Jack Londons nietzscheanska roman Varg-Larsen blir mest en långsökt smugglarhistoria, lite unken bögskräck och en lång rad stelt teatrala och – för att utspelas bland sjömän – synnerligen doftlösa meningsutbyten med pekpinnemässig psykologi på temat män som saknar pappa. Och så förstås lite berättarröst i början och slutet som fyrkantigt ska förmedla allt det en bättre regissör hade förmått gestalta i bild.,

Därmed inte sagt att Kocken är en usel film, bara en tämligen likgiltig produkt att foga till listan över Arehns tidigare dussinfilmer.