Kiss Kiss Bang Bang – Michael Tapper

USA 2005. Regi: Shane Black. Skådespelare: Robert Downey Jr, Val Kilmer, Michelle Monaghan, Corbin Bernsen. Längd: 1:42.

På 1980-talet blev Shane Black den självironiska actionkomedins kung när han 25 år gammal sålde sitt manus Dödligt vapen (1987) till Warner Bros. för en astronomisk summa. Märkt av samtidens uppföljar- och imitationssjuka, gick han sedan in i en nedåtgående spiral genom en rad filmer som alla plagierar Dödligt vapen-upplägget (svart medelsvenssonsnut/vit toksnut): Ett omaka, ständigt dialogsparrande deckarpar i bisarr thrillerhistoria. Resultat: Den siste scouten (1991, cynisk vit deckare på dekis + cynisk svart fotbollsstjärna på dekis), Last Action Hero (1993, filmhjälte + hjältens tioåriga fan) och Long Kiss Goodnight (1996, vit yrkesmördare/naiv hemmafru + cynisk svart deckare på dekis).

Efter snart ett decennium i glömskan, gör Black ett försök till comeback med manus och även regi till en lågbudgetfilm där han än en gång kokar soppa på den gamla spiken. Och som dessutom har två av filmbranschens mest eftertryckligt giftstämplade ex-stjärnor i huvudrollerna: Robert Downey Jr och Val Kilmer. Tigger han stryk? Antagligen.

Men det är just desperationen i detta vågspel som ger filmen mycket av dess charm och som avspeglas i dess berättelse om livet på filmindustrins skuggsida: Småtjuven Harry Lockhart (Robert Downey Jr) får av en slump huvudrollen i ett stort filmbolags kriminalfilm. Som förberedelse praktiserar han hos deckaren Perry Van Shrike (Val Kilmer) och hamnar strax i en Raymond Chandler-labyrintisk mordgåta.

Det saknas inte svaga länkar i filmens mix av rappt munhuggande screwballkomedi, film noir och parodi på Blacks adelsmärke, självironin. Den mest iögonfallande är själva mordintrigen, som är så långsökt att den enbart fungerar som förevändning för deckarparets dialogdueller och filmens råsopar mot uttjatade genrerecept som Black själv hjälpt till att skapa. Likaså är bögskämten kring den gatsmarte, homosexuelle Perry – kallad ”Gay Perry” (med fransk accent låter det som ”Gay Paris”) – inte mycket bättre än den bögskräck Black vältrat sig i tidigare.

Men som en samling sketcher där tungpiskandet yr i turbofart mellan huvudpersonerna har den sina förtjänster:
Perry: ”Du är en idiot, vet du det? Om du skulle kolla i en ordbok på ordet ’idiot’, vet du då vad du skulle hitta?”
Harry: ”En bild på mig?”
Perry: Nej! En definition av ordet ’idiot’, vilket du är.”

Eller som när Harry mot slutet av filmen vänder sig till publiken: ”Oroa er inte. Jag har sett den sista Sagan om ringen-filmen. Jag tänker inte ha 17 avslutningar på det här.”

Kul för stunden – knappast något för långtidsminnet – och förhoppningsvis ett bokslut för Blacks tidigare karriär. Nu är det hög tid för honom att omvandla talang till intelligens.