It’s All Gone Pete Tong – Michael Tapper

Storbritannien/Kanada 2004. Regi: Michael Dowse. Skådespelare: Paul Kaye, Mike Wilmot, Beatriz Batarda, Kate Magowan. Längd: 1:30.

Vad kan vara mer passande i en tidsålder av konst byggd på lånegods från tidigare konst än en intertextuellt överlastad film om en samplingmusik- och diskjockeystjärna? Själva titeln är lånad från en cockney-engelsk omskrivning för att allt har gått åt skogen (rimmande på ”it’s all gone wrong”). Och som extra skruvning finns det en också verklig dj-stjärna med namnet Pete Tong medverkande i filmen men inte i huvudrollen.

I stället handlar det om Frankie Wilde (maniskt och efterhand alltför entonigt spelad av komikern Paul Kaye), 1990-talets kung på festarön Ibizas hetaste inneställen. Filmen öppnar i en ironiskt blinkande, falsk dokumentärstil hämtad direkt från bättre föregångare som This Is Spinal Tap och 24 Hour Party People.

Verkliga dj-stjärnor och fiktiva kulturkommentatorer öser beundrande beröm för Wilde bara för att avlösas av dennes skrattretande självförhärligande och banala deklamationer om sin egen föregivet konstnärliga kreativitet. Och för att riktigt hamra in poängen följer ett ”avslöjande” montage om huvudpersonens orgiastiska tomgång på kokainsniffande, supande, partyröjande, racerbåtsåkande, spyende och mekaniska knullande i nyrika lyxmiljöer.

Så långt fungerar filmen hyfsat som komedi över en modern machodröm förverkligad, en blygsammare 1990-talsvariation på Scarface. Olyckligtvis bestämmer sig regissören-manusförfattaren Michael Dowse en bit in i filmen för att växla spår till en halvt satirisk men fyrkantig melodram om knarkarens väg till botgöring genom en personlig katastrof.

Utdragna och symboliskt övertydliga brottningsmatcher med en kokaindreglande jättegrävling följs av en – om möjligt – än fånigare kärleksidyll med en döv läppläsarlärarinna i supermodellklassen avrundat av huvudpersonens förutsägbara återupprättelse som dj-stjärna – med dövheten som säljande gimmick.

Här skulle filmen kunna plocka många poänger som parodisk provkarta på diverse genreklichéer, men utförandet är lamt, klumpigt och fantasilöst – som om det var Staffan Hildebrand som stått bakom kameran och försökt skildra Trainspotting-generationen.