Hide and Seek – Michael Tapper

USA 2005. Regi: John Polson. Skådespelare: Robert De Niro, Dakota Fanning, Famke Janssen, Elisabeth Shue. Längd: 1:41.

Man skulle kunna skriva hyllmeter om filmer med utmärkta skådespelare, en lovande upptakt och sedan ett genant magplask i den avslutande tredjedelen. Hide and Seek är ett utmärkt exempel. Antagligen därför har distributören 20th Century Fox som marknadsföringsgimmick försett filmen med två olika slut, fördelat lika mellan samtliga filmkopior som har premiär. (Bägge alternativen kan ses i Malmö.)

Det hjälper inte. Filmens problem börjar nämligen långt tidigare.

Australiske regissören John Polson (Swimfan) och manusdebutanten Ari Schlossberg öppnar starkt med en mardrömsscen då ett självmord drabbar en familj. Men det föranleder, märkligt nog, psykologpappan David (Robert De Niro) och dottern Emily (Dakota Fanning, som är filmens främsta tillgång) att flytta ut från sin våning i New York City till ett ensligt hus i skogen en timmes bilfärd från staden. I detta familjeterapeutiska skräckhus trappas, inte oväntat, hemskheterna upp.

Osäkerheten kring hur alla egendomliga skräckinslag hänger samman maximeras främst av att bägge huvudpersonerna nästan helt upphör att kommunicera med både varandra och tillfälliga besökare. Det är bitvis effektivt som spänningsskapare tillsammans med hotfulla kameravinklar, ofta bara ett irriterande enkelt sätt att undanhålla information.

Så inträffar då finalens Stora Förklaring, ackompanjerad av skrämseleffekter. En del av de sistnämnda fungerar hyfsat men när upprinnelsen till händelserna ska redas ut i några reviderade återblickar blir det så bedövande enfaldigt att det skymmer filmens övriga kvaliteter. Dessutom ger Förklaringen upphov till fler frågor än svar, och skogar av lösa handlingstrådar lämnas hängande kvar i luften när eftertexterna bryter in.