Familjen är värre – Michael Tapper

USA 2004. Meet the Fockers. Regi: Jay Roach. Skådespelare: Ben Stiller, Robert De Niro, Teri Polo, Dustin Hoffman, Barbara Streisand. Längd: 1:54.

Den här uppföljaren till Släkten är värst (Meet the Parents, 2000) vänder på de etniska komedipremisserna från film nummer ett. Då hamnade den unge judiske sjuksköterskan Gaylord ”Greg” Focker (Ben Stiller) i klorna på sin flickvän Pam Byrnes (Teri Polo) föräldrar (Robert De Niro, Blythe Danner), en judisk-liberal mardrömsvision av smygrasistiska, ärkekonservativa WASPs – vita anglosaxiska protestanter – ur östkustens politiska och ekonomiska elit.

Nu är det i stället svärföräldrarna Byrnes som sticker ut under sitt besök på ”Focker Isle”, en utpost på Florida Keyes för det politiskt och sexuellt radikala 1960-talet där Gregs föräldrar (Dustin Hoffman, Barbara Streisand) och en hel drös andra Fockers bor.

Det kan ibland bli väl mycket av flåsig och tillrättalagd tokrolighet kring oproblematiskt frigjord och förbehållslöst tillåtande judisk-liberal kultur i motsats till tillknäppt och herrefolksmässig anglosaxisk. Men filmen ger å andra sidan sina teman om normalitet och etnisk stereotypisering en politisk udd med befriande glimt i ögat som jag saknar i svenska komedier kring etnicitet.

Exempelvis är det ingen slump att De Niros pensionerade CIA-agent delar samma paranoida skräckbild av sin omvärld med både sittande och tidigare uppdragsgivare av republikansk partifärg i Vita Huset. I sitt suveräna minspel och sina förolämpande formuleringar återkallar han inte bara drag av sina tidigare gangster- och psykopatporträtt på film, utan också de absurda machomanér som utmärkte Nixons fascistiskt anstrukne säkerhetsman Gordon Liddy, ökänd från Watergate-skandalen.

Han opponent är Hoffmans pojkaktigt livsglade advokat från de stormiga medborgarrättskampernas USA för snart 40 år sedan. Och det är huvudsakligen mellan dem som kampen om kontroll över den nya släktkombinationen Focker-Byrnes står – såväl under middagsdiskussionerna som direkt fysiskt under en match i amerikansk fotboll. Dessvärre hamnar Streisands uppsluppna porträtt av en judisk new age-mamma i bakgrunden, och Blythe Danners förtryckta hemmafru syns nästan inte alls.

Skämten befinner sig oftast – fast ganska snällt – under bältet och gärna med variationer på släkten Focker och deras förnamn. Liksom den fysiska humorn varierar effekten mellan övertydligt signalerade magplask till mer träffsäkra poänger om könsrollspel. Exempelvis är pappa Fockers kärleksfulla smeknamn på sonen, ”Gay”, ett löpande nålstick mot svärfar Byrnes syn på blivande mågen, medan kusinerna Orny, Randy och Dom gott kunde ha strukits ur dialogen.