Storbritannien 2004. Regi: Shane Meadows. Skådespelare: Paddy Considine, Gary Stretch, Toby Kebbell, Stuart Wolfenden. Längd: 1:30.
Shane Meadows föregående film, Once Upon a Time in Midlands (2002), var en märklig korsning mellan brittisk arbetarklasskomedi och spaghettivästern. Dead Man’s Shoes stryker komedin men håller kvar västernstuket i ett Midlands som både Gud och Tony Blair har glömt. Här i Derbyshire, skildrat som ”Cool Britannias” förfallna bakgård, utspelas det skitigaste och sorgligaste hämnardramat på film sedan Wes Cravens kontroversiella Last House on the Left (1972).
Redan förtexterna slår an tonen. Elitsoldaten Richard (Paddy Considine) vandrar i det som först ser ut som en pastoral landsbygdsidyll. Men snart ser vi att han är omgiven av ödelagda bondgårdar, bilvrak, sopor och slitna förortshus under en blygrå himmel. Och han har kommit för att plåga, förnedra och mörda de lokala knarkhandlare som förgripit sig på förståndshandikappade brodern Anthony (Tony Kebbell).
Både inramningen och den skenbart enkla berättarformen frilägger handlingen från all slags dramatiskt förhöjande stilisering. Skurkarna är en samling patetiska förlorare, lika försupna och nerknarkade som sina kunder och mobbingoffer. Deras liv i trista knarkarkvartar, fyllda med en kökkenmödding av porrblaskor och haschbazookas bland ett möblemang hämtat från närmsta container, präglas av en strikt våldshierarki med den psykotiske Sonny (ex-boxaren Gary Stretch) i toppen på näringspyramiden. Enda lindringen för gänget tycks vara att hitta någon de kan trycka ännu längre ner i bottenslammet. Saknas lämpliga offer, som Anthony eller ensamma mamman Patti (Emily Aston), ger de sig helt enkelt på varandra
Filmen är följaktligen också rensad på bling-bling, lyxåk och snygga handeldvapen. Här finns inga nagelbitande biljakter eller halsbrytande uppgörelser mellan tuffa hårdansikten. När knarkhandlargänget likt en lynchmobb i en västernfilm åker för att konfrontera Richard sitter de hoptryckta i en skraltig Citroën CV2 med ett gammalt jaktgevär. Väl på ödegården där Richard slagit läger lyckas de bara utgöra ett hot mot sig själva, och äventyret slutar i snöplig förödmjukelse med att de tvingas fly hem igen till fots – en man mindre.
Hämnarvåldet är på samma sätt aldrig uppbyggt eller koreograferat som en förlösning från en omsorgsfullt uppbyggd spänning, aldrig någon avslutad dramatisk kurva som innebär att hjälten efter ett renande blodbad kan återvända till att normalt liv. Tvärtom, framstår Richards våldshandlingar som än mer motbjudande just för att de är så beräknande, så och sadistiskt utstuderade i kontrast till knarkhandlargängets grymma men impulsiva lekar. Richard kan därför aldrig återvända, bara fortsätta sin vandring allt längre in mot ett totalt mörker.
© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-12-09.