De feta åren är förbi – Michael Tapper

Tyskland/Frankrike 2004. Die fetten Jahre sind vorbei. Regi: Hans Weingartner. Skådespelare: Daniel Brühl, Julia Jentsch, Stipe Erceg, Burghart Klaussner. Längd: 2:06.

Välvilligt kan De feta åren är förbi kallas en rebellromatiserande snällsaga med tre söta busfrön till ungdomar och en reaktionär direktör som visar sig vara en sentimental före detta 68-aktivist. I ett krassare ljus är den en filmkonstnärligt amatörmässig longör som, med nödtorftigt acceptabla skådespelarprestationer, rapar upp de allra vanligaste politiska klyschorna från vänster och höger utan att ens skrapa på ytan av dem.

Jan (Daniel Brühl, Goodbye Lenin!), kompisen Peter (Stipe Erceg) och hans flickvän Jule (Julia Jentsch) är antiglobaliseringsmotståndare på dagen, på natten bryter de sig in i överklassvillor, möblerar om lite och lämnar skrivna budskap av typen ”De feta åren är förbi” eller ”Ni har för mycket pengar”. Eftersom dessa nattliga upptåg inte når offentligheten mer än i notisform i lokalpressen och bara sätter överklassens städpersonal i ännu mer lågbetalt arbete är den politiska effekten minst sagt tveksam.

När ungdomarna kidnappar en direktör som stövlar in under pågående hyss och för denne till en bildskön stuga i österrikiska Alperna kunde man tro att handlingen skulle förtätas dramatiskt. Särskilt då ord som ”terrorist” och ”Röda Arméfraktionen” dyker upp i dialogen – med givna associationer till kidnappningar och mord av politiker och direktörer på 1970-talet. Men i stället blir det mysaftnar i Sound of Music-land med vin och puttriga utbyten av politiska floskler som avbrott till ungdomarnas erotiska trekantskomplikationer.

Direktören säger något om att girighet ligger i människans natur, ungdomarna tror att de är avantgardet som ska förlösa revolutionen. Det hade kunnat bli spännande, alternativt bitande komiskt, om filmen förmått att konstnärligt gestalta den absurda världsbild och människosyn som ligger till grund för deras respektive ståndpunkter. Nu utgör replikerna bara slappt hoptotat miljöljud i en rad statiska scener som mest liknar bildsatt radioteater och egentligen inte säger – långt mindre visar – något väsentligt. Den så kallade skruvningen i slutet ändrar ingenting i det avseendet.