Dark Water – Michael Tapper

USA 2005. Regi: Walter Salles. Skådespelare: Jennifer Connelly, Ariel Gade, Dougray Scott, Pete Postlethwaite. Längd: 1:45.

Inte blod men väl vatten droppar, regnar, sprutar och forsar ymnigt i Dark Water. Dahlia (Connelly) ligger i skilsmässa, och med vattnet som freudiansk nyckel träder vi in i en symfoni av grått, en värld av bitter sorg och ångest. Höstregnet skvalar filmen igenom och tränger in överallt i det förfallna förortskvarter i brutalistisk stil på Roosevelt Island i New York dit huvudpersonen tvingas flytta för att klara hyran.

Här lever hon knappast i en medelklassig såpopera av ekonomiska tillgångar att slåss om, utan i tarvlig vårdnadstvist om dottern Ceci (Gade) med den bara något mindre fattige fadern Kyle (Scott). Den sociala desperationen riktigt ångar om henne när hon tacksamt tar emot ett lågbetalt skitjobb, och med god min tvingas acceptera skilsmässoförlikningarnas alla juridiska nyckfullheter.

Starkare än Koji Suzukis romanförlaga och Hideo Nakatas japanska originalfilm lägger brasilianske Walter Salles (Dagbok från en motorcykel) tonvikten på en kärv socialpsykologisk samtidsskildring. Och formellt sett finns inte mycket att klaga på, förutom ständige David Lynch-medarbetaren Angelo Badalamentis okänsliga ljudtapet av symfoniklichéer.

Salles har hittat en i filmsammanhang ny miljö som väl matchar huvudpersonens gradvisa undergång med en perverterad arkitekturvision. Affonso Beatos kamera framhäver klaustrofobin i Thérèse DePrez’ gråbrunmurriga scenografi. Samtliga roller är välspelade, från Oscarbelönade Jennifer Connellys slitna ensamma mamma i samhällets marginaler till brittiske veteranen Pete Postlethwaites slemmiga vaktmästarfyllo.

Men det som fatalt nog saknas är en berättelse.

Dahlias återuppväckta skräckminnen från en barndom i ensamhet och känslokyla får alltför vaga konturer, och än oklarare är kopplingen till spökhistorien i huset där hon bor. Större delen av speltiden befinner sig filmen som i dvala. Bakgrundsteckningen, som borde vara avklarad under de första tio minuterna, tänjs ut till en timme. När spökerierna sedan väl tar fart, används de mer som en påhängd gimmick än som en meningsfull undertext till relationsdramat mor-barn.

Dödsstöten för filmen – som varken blir skräckfyllt drama eller dramatisk skräckfilm – är dock en upplösning, som slår skräckgenrerekord i nyandlig fånighet och psykologiskt nonsens. Och har man inte upptäckt det tidigare, så står det här klart att Dark Water bara är en urkokt variation på Suzuki/Nakatas tidigare succé The Ring.