USA 2005. Regi: Tim Burton, Mike Johnson. Röster: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Emily Watson, Richard E. Grant. Längd: 1:18.
”Lilla fröken Levande!” snäser Likbruden Emily (Helena Bonham Carter) från underjorden om sin rival i människornas värld, Victoria (Emily Watson). Det är mellan dem kampen om Victors (Johnny Depp) kärlek står. Sedan brister hon ut i ett både tragiskt och komiskt fyndigt sångnummer om hur överskattade andning, puls och bultande hjärta faktiskt är.
Samtidigt ovan jord planerar Victorias barskrapade men adliga föräldrar (Joanna Lumley, Albert Finney) på det mest kallhamrat cyniska sätt för hur de ska kunna hitta någon annan pengastinn brudgum som kan rädda dem från att sluta i rännstenen. För tilltänkte gemålen Victor har ju råkat trolova sig med en Likbrud och hamnat, så att säga, med ena benet i graven.
Lätt inspirerad av judisk-centraleuropeisk sagotradition, har Burton återvänt till den goth-romantiska dockanimationsstilen från Nightmare Before Christmas (1995): likbleka färger, expressionistiska dekorer, dockor vars skönt groteska kroppar speglar deras inre egenskaper, en värld av döda i underjorden som karikerar de levandes med ett undantag – den är betydligt roligare, faktiskt mera levande.
Vi förstår Emilys klagosång. Vad ser Victor egentligen i den betydligt blodfattigare Victoria och hennes hemska värld av varma kroppar med döda själar? Det är hippare att vara lik i Corpse Bride. Särskilt som titelfiguren själv behållit alla sexiga mjukdelar och bara har några dekorativa skelettinslag som skymtar fram här och där i brudklädseln.
Sin elegant slitna stass har nämligen Likbruden kvar sedan sitt bröllop, där hon dog av brustet hjärta när maken övergav henne. Men i underjorden finner hon tröst i en vänkrets fylld av jazzmusik, öl som skummar mellan de dansanta döingarnas gamla och nya kroppsöppningar samt en humor svartare än en öppen grav.
Corpse Bride är med andra ord en film som inte bara kan glädja seriefiguren Nemi utan en bredare publik alla åldrar. Men den borde nog ha haft sin premiär på Halloween. Det är där den hör hemma.
Två saker sänker emellertid betyget för filmen: tempot och musiken. För trots sin knappa timme och tjugo minuter innehåller mittdelen av filmen flera longörer som känns i biobaken. Det märks framförallt när Victor hamnat i de dödas värld och ska försöka ta sig ut. Och kompositören Danny Elfman, som betydde så mycket för magin i Nightmare Before Christmas, med några undantag enbart lyckas mestadels bara upprepa urvattnade påminnelser om tidigare storverk och okänsligt applicerade filmmusikklichéer.
Med tanke på stilen, ämnet och den tilltänkta publiken av Nemi & co, infinner sig en stilla undran över varför man inte valt en musik som mer passar för målgruppen: goth-punk, synth eller death metal. Är det kanske för att denna flirt med populärkulturens mörkare sidor trots allt produceras av medelålders gubbar som softar till mjukjazz och Barry Manilow?
© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-12-02.