USA 2005. Regi: F. Gary Gray. Skådespelare: John Travolta, Uma Thurman, Vince Vaughn, Dwayne Johnson (alias The Rock), Harvey Keitel, Danny De Vito, Cedric Kyles (alias Cedric the Entertainer), Christina Milian. Längd: 1:52.
Get Shorty (1995), baserad på en roman av Elmore Leonard, är en av de mest underhållande självparodier som Hollywood någonsin producerat. Men när gangstertorpeden som blev filmproducent – Chili Palmer (John Travolta) – nu återvänder tio år senare i Be Cool för att ta sig an den lika korrumperade musikindustrin, så fastnar han i just den filmiska referens- och klichéorgie som han tidigare så insiktsfullt genomskådat.
Inte minst söndernött sedan snart 30 år är leken med Travoltas egen image som Brooklyns discokung i Saturday Night Fever (1977). Varningslamporna blinkar därför redan i öppningsscenen, då Chili glider fram i sportbil genom Hollywood till några takter ur Bee Gees titellåt till genombrottsfilmen. Senare återförenas han med Uma Thurmans musikgangsteränka Edie på dansgolvet i en scen som – via en blek imitation av parets tidigare showstopper i Pulp Fiction – igen hänvisar till genombrottsfilmen. Edie: ”Kan du dansa?” Chili: ”Jag är från Brooklyn.”
Även det faktum att karaktärerna i filmen öppet diskuterar kända filmfenomen som rasistiska stereotyper, den ofta dåliga kvaliteten på uppföljare och tilltagande produktplacering är ett beprövat grepp för att legitimera just sådana inslag. Följaktligen befolkas filmen av trumpet tystlåtna ryska mafiosos i läderjackor och kotlettfrisyrer. Deras svarta gangsterkollegor är hiphop-muskelberg i solglasögon och märkessportkläder. Som så många andra rutinmässiga uppföljare är handlingen en slapp sammanfogning av sketcher som huvudsakligen varierar höjdpunkter ur originalfilmen. Och är det något Be Cool handlar om så är det att hamra in budskapet om Beyoncé-kopian Christina Milians stjärnstatus som sångartist.
Trots kritiken finns ljusglimtar, och det tack vare Leonards sällsynta förmåga att skapa både komiska och rörande gestalter ur kriminalvärldens galleri av förlorare. Så, medan Travolta går på autopilot tillsammans med F. Gary Grays oinspirerade regi, stjäl en rad bifigurer all uppmärksamhet, främst Vince Vaughn som vit medelklasskurk med olycklig förälskelse i svart gangsterkultur och Cedric the Entertainer som högutbildad svart musikskurk i vit överklassförort.
Mest häpnadsväckande glädjeämne är – hör och häpna – The Rock som homosexuell gangsterlivvakt med ett gott hjärta innanför sitt muskelpansar. Hans roll är en så generös frontalkrock med machoimagen som cynisk benkrossare att man nästan är beredd att förlåta resten av filmen. Men bara nästan.
© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-04-15.