Attentatet mot Richard Nixon

USA 2004. The Assassination of Richard Nixon. Regi: Niels Mueller. Skådespelare: Sean Penn, Naomi Watts, Don Cheadle, Jack Thompson. Längd: 1:35.

När Paul Schrader åren 1972–75 skrev manuset till Martin Scorseses Taxi Driver inspirerades han av Jean-Paul Sartres och Albert Camus existentiella antihjältar från romanerna Äcklet respektive Främlingen. I korsbefruktning med den amerikanska västernfilmens många ensamma hämnare och samtidens lika alienerade attentatsmän – på jakt efter revansch för personliga oförrätter genom att rikta kikarsiktet mot politiker – skapade han en amerikansk motsvarighet: den psykotiske taxichauffören Travis Bickle.

Trettio år senare återvänder långfilmsdebuterande manusförfattaren och regissören Niels Mueller till tiden för Schraders manus och till en av de många desperata själar som stod förebild till Bickle. Mueller väljer emellertid inte Arthur Bremer, vars dramatiska dagboksanteckningar (publicerade 1973 som An Assassin’s Diary) om tiden strax innan attentatet 1972 mot George Wallace blev källa till många detaljer i Taxi Driver, utan den historiske fotnoten Samuel Byck.

Byck var en kontorsmöbelförsäljare i Baltimore som efter ett äktenskapligt haveri 1973 förlorat både arbete och vänner. Försupen och depressiv tycktes hans hotande framtid vara uteliggarens innan han i februari 1974 försökte kapa ett flygplan och styra det in i Vita Huset för att döda den då Watergate-anklagade president Nixon.

Genom att ändra namnstavningen från Byck till Bicke antyder Mueller en koppling till Schrader och Scorseses Bickle, något som ytterligare förstärks genom snarlika kamerautflykter till tomma korridorer och rum som sinnebilder för ensamheten och tomheten i huvudpersonens liv. Men som drama betraktat är Muellers film snarare en lågmäld variation på Arthur Millers genombrottspjäs En handelsresandes död än Taxi Drivers moderna uppdatering av John Fords mörka hämnarskildring i västernklassikern Förföljaren.

Här ställs Nixons två valsegrar 1968 och 1972 – bägge efter lögnaktiga utfästelser om att avsluta Vietnamkriget – mot Bickes tilltagande frustration som bedräglig varukrängare. Nixon blir den moraliskt korrupte och framgångsrike försäljaren, Bicke den samvetsömme och misslyckade. Och som parallella metaforer för den amerikanska framgångsmytens skuggsida är Nixon och Bycke utmärkt råmaterial.

Dessvärre förlorar Mueller koncentrationen på ett större sociala perspektiv till fördel för en introvert, psykologisk studie av Bicke. Ju längre in i filmen vi kommer desto mindre framstår Bicke som en indignerad Envar – en vemsomhelst som reagerar på ett sjukdomstillstånd i samhället gestaltat av Nixons moraliska röta – och alltmer som ett isolerad psykfall.

Hans sympatier för svartas rättigheter och frustrerade blick på ett ytligt konsumtionssamhälle, där till och med demokratiska val och debatter förvandlats till taktiska utspel och cynisk marknadsföring av talesmän för storföretagens intressen, kan därmed också förklaras som en del av hans personliga sjukdomshistoria, inte som rationella insikter.

Sean Penns nervnakna, intimt påträngande porträtt av Bicke förmår till viss del uppväga filmens politiska uddlöshet. Sårbarheten och desperationen riktigt ångar ur honom när han famlar efter ord för att uttrycka sitt hat mot den samhälleliga lögn som blivit hans egen livslögn. Ett bättre filmiskt ramverk hade också förmått visa att han i sitt tragiska attentatsförsök blev en hämnare ur Nixons egen så kallade tysta majoritet, alltså de väljare som grundlurats av sin kandidat i två presidentvalkampanjer.