Whale Rider

Nya Zeeland/ Tyskland 2002. Regi: Niki Caro. Skådwhale_rider_ver3espelare: Keisha Castle-Hughes, Rawiri Paratene, Vicki Haughton, Cliff Curtis. Längd: 1:41.

Whale Rider handlar om 12-åriga maoriflickan Paikea (Keisha Castle-Hughes), som tillhör Whangara-folket på Nya Zeelands östkust. Hon är döpt efter en mytologisk urfader och tror sig ha dennes magiska ledaregenskaper. Därmed utmanar hon sin älskade morfar Koros (Rawiri Paratene) övertygelse om att endast män kan bli stamledare.

Debutregissören och icke-maoriern Niki Caro har mottagit priser och hyllningar på filmfestivalerna Sundance, Toronto och Rotterdam. Men hon har också fått kritik för att ha gjort en programmatiskt korrekt och upplyftande film om en käck och charmig tös som övervinner det dubbla förtryck hon utsätts för på grund av såväl sin könstillhörighet som sitt etniska ursprung.

Av rasism och etniskt förtryck ser vi emellertid mycket lite eftersom Whale Rider nästan helt utspelas i en liten by med enbart maorier som invånare. Och även om Caro smyger in könsrollsklichéer, som att kvinnorna ”egentligen” styr sina män genom lite klurig manipulation, så överskuggas könspolitiken helt av filmens lyriska och melankoliska skildring av byns kulturkris under trycket från omvärldens moderna livsstil. Det är både filmens styrka och svaghet.

Whale Rider är nämligen som mest kraftfull när den i ordlösa bildutflykter till det närmast magiskt livgivande havet gestaltar den andliga samhörigheten mellan filmens huvudpersoner och valarna, som de ser som sina fränder. Uppenbart gjord med åtminstone delvis datormanipulation blir denna visualisering omedelbar och enkel men ändå poetiskt rik. Det är här Paikea hämtar styrka, livsmening och identitet.

Mer tveksamt blir det i scenerna då Koro ska försöka återuppliva den manliga krigartraditionen för att hitta en ny ledare bland pojkarna. Caro ger oss varken någon bild av hur den patriarkala traditionen ser ut i Maorisamhället eller någon psykologisk inblick i Koros patriarkala föreställningsvärd. Snarare än tragisk blir skildringen därför i stället lite nedlåtande distanserad – en oförstående bild av en patetisk infödingsgubbe ur takt med tiden.

Vidare tappar filmen fart och riktning mellan den dramatiskt starka inledningen och det lika starka slutet. Paikea får vandra väl länge i byn med grubblande uttryck utan att särskilt mycket händer, och hennes dramatiskt tacksamma konflikt- och kärleksfulla relation till Koro står mest och stampar på samma fläck fram till en förenklad snabbupplösning i en för övrigt poetiskt slagkraftig final.

Det som bär filmen över dess svagare partier är de genomgående habila skådespelarprestationerna, särskilt då de två huvudrollsinnehavarna: Keisha Castle-Hughes och Rawiri Paratene. Samspelet mellan dem är rikt på nyanser och uttrycksfullhet som gör att man ofta förlåter bristerna i manuset.

© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-11-28.