The Ring – Michael Tapper

USA 2002. Regi: Gore Verbinski. Manus: Ehren Kruger efter Kôji Suzukis roman. Foto: Bojan Bazelli. Musik: Hans Zimmer. I rollerna: Naomi Watts, Martin Henderson, David Dorfman, Daveigh Chase.

Framgången för Hideo Nakatas första, numera kultförklarade filmversion från 1998 förebådade biorysarens återkomst under de följande åren, med titlar som Sjätte sinnet och The Others. I sitt allvarsamma tonfall, berättelsens stillsamma, vardagsrealistiska inramning och Nakatas omsorgsfulla personteckningar bröt filmen med den bullrande självironi som dominerat genren de föregående två decennierna.

Vi följer här en journalists undersökning av en modern storstadsmyt. En märklig videofilm får tittarna att dö inom en vecka. Och snart har huvudpersonen dragit förbannelsen över både sig själv och sina närmaste. Öppningsscenen ser ut att förebåda en standardmässig tonårsmassaker av Scream-snitt, men strax växlar filmen över till ett mörkt familje- och samhällsporträtt där ett närmast totalt främlingskap verkar råda mellan människor.

Gore Verbinskis (The Mexican) Hollywoodversion följer huvudsakligen den japanska filmförlagan. Emellertid har man här slängt in några psykologiska brasklappar, hastiga inklipp för chockeffekt och skrällande ljudeffekter i det lägre basregistret så att inte någon i publiken ska missa att detta är HEMSKT. En del påfund fungerar som rent fysiska skrämseleffekter, men samtidigt förstör man till stor del den subtila rysarstämningen från Nakatas film.

Överflyttningen av handlingen till USA ger också stora skräckmytologiska problem. Originalet spelar nämligen effektfullt på ett återkommande japanskt skräckmotiv där krafter ur traditionell demon- och andetro på olika sätt hemsöker den moderna världen. Filmens övernaturligt utrustade ”häxa” Sadako – till hälften människa, till hälften naturväsen – är på ett helt annat sätt förankrat i folktron än USA-versionens Samara. Den senare ser mest ut som en kvarleva från 1970-talets reaktionära skräckvisioner om onda barn (Exorcisten, Omen) i ungdomsrevoltens skugga.

Att döma av kassaresultatet har dock nyinspelningen gått hem i västvärlden. Så vi får väl förbereda oss på amerikanska överföringar även av Nakatas uppföljare The Ring 2 samt författaren Suzuki och regissören Norio Tsurutas ”prequel”: The Ring 0, där de bakomliggande händelserna till förbannelsen skildras.

Själv ser jag hellre de nya japanska och kinesiska genrefilmerna i original. En utmärkt svensk bioimport vore exempelvis Nakatas nya skräckfilm Dark Water, som Panora visade i AsiaScope-serien i höstas.