The Kid Stays in the Picture

USA 2002. Regi: Brett Morgen, Nanette Burstein. Manus: Brett Morgen efter Robert Evans självbiografi. Foto: John Bailey. Musik: Jeff Danna. I rollerna: Robert Evans, Dustin Hoffman, några fotoalbum och tv-klipp samt ett par dussin utdrag ur spelfilmer.

Kino i Lund

Under eftertexterna rullar en kortfilm i vilken Dustin Hoffman karikerar producenten och den här pseudodokumentärens huvudperson, Robert Evans, som en gammaldags filmmogul: auktoritär, uppblåst, självcentrerad, vulgär, macho. Det är precis vad Evans vill vara – en i raden av Hollywoods fascinerande skitstövlar till tyranniska bolagschefer – och helst då Fox-legenden Darryl F Zanuck på Fox.

För det var Zanuck som en gång upptäckte den judiske klädfabrikören Robert Shapera i New York och gjorde honom till kortlivade filmstjärnan Robert Evans i Hemingway-filmatiseringen Solen har sin gång (1957). Inte så konstigt kanske att alla de övriga i filmteamet, inklusive motspelerskan Ava Gardner och Hemingway själv, snart krävde att den snarfagre men, milt sagt, blygsamt begåvade Evans skulle sparkas.

Då åkte Zanuck personligen ner till inspelningen i Mexiko, tog en megafon och uttalade de magiska orden till försvar för ”sin grabb”: ”The kid stays in the picture”. Sedan åkte han hem till Hollywood igen. Gudfadern hade talat. Saken var klar. Och Evans hade funnit sin förebild.

Men det är en urholkad roll Evans iklär sig, först som en av Paramounts bolagschefer 1966-1974 och därefter som frilanskontrakterad producent på samma bolag. Konstnärliga ambitioner, visioner, öga för talang – allt det som också fanns bland hos hans legendariska föregångare – talar han tyst om.

I stället söker han erkännande för sin förpacknings- och marknadsföringskonst. Att köpa upp talangfulla böcker och manus för att sedan skapa en mediecirkus kring filmversionerna var hans specialitet. Och med storsäljare som Love Story, Gudfadern och Chinatown blev han en föregångare till blockbusteran från slutet av 1970-talet. Då blev Hollywood åter en vinstmaskin efter mer än två decennier av svåra tider.

Evans är knappast den förste som förväxlar försäljarknep med kreativitet. Tvärtom avspeglar det väl en tidsanda där begreppet kreativitet blivit synonymt med fingerfärdighet inom marknadsföring. Som alltid döljer man förstås den verkliga kreativiteten hos alla de som gjort det verkliga jobbet i produktionsprocessen: manusförfattare, filmfotografer, scenografer, klippare och andra.

För övrigt framgår det tydligt i The Kid Stays in the Picture – snarast illustrerade brottstycken ur Evans självbiografi med samma namn än en dokumentär – att karriären, liksom partajkompisen Henry Kissingers, helt gick i Playboys anda: Makt som afrodisiaka. Makt som brudmagnet. Makt som ett sätt att bli någon.

Men även det är en illusion i Illusionernas Stad eftersom den verkliga makten finns någon annanstans, nämligen i de dominerande storbolagens diskreta styrelserum. Där följer man Wallenbergs och Gudfadern-familjen Corleones devis: Verka utan att synas. Och när man rycker i trådarna, då sprattlar Evans.