Sunshine State – Michael Tapper

USA 2002. Regi: John Sayles. Skådespelare: Edie Falco, Timothy Hutton, Angela Bassett, Bill Cobbs. Längd: 2:11.

Det här episodiska porträttet av människor i de angränsande, lyxexploateringshotade Florida-samhällena Delrona Beach (för vita) och Lincoln Beach (för svarta) som då och då korsar varandras spår för kanske tankarna till Robert Altmans Short Cuts (1993). Men det är i själva verket en variation på Sayles tidigare film City of Hope från 1991, gjord två år innan Altmans kommersiellt betydligt mer säljande verk.

Då handlade det om en amerikansk industristad i norr märkt av korruption och cynisk uppgivenhet. I Sunshine State är vi i stället i en förfallen turistidyll i Södern som klamrar sig fast vid en disneyfierad historiebild om buckanjärsamhällenas mustiga rövarliv för att dölja att det verkliga förflutna egentligen präglats av, som en rollkaraktär uttrycker det, ”massmord, våldtäkt och slaveri”.

Sayles upprepade forskningar i regionala självbilder och historielegender – Matewan (Virginia), Lone Star (Texas), Limbo (Alaska) och nu alltså i Florida – är uppenbart ett projekt för att socialt och politiskt analysera myternas USA via sina huvudpersoner. Det är deras perspektiv och livsvillkor som får reflektera de större historiska förloppen.

Med sin ofta träffsäkra sociala och politiska analysförmåga, påtagliga talang för dialog – den som slår på hans titlar i Internet Movie Database kan hitta många slagfärdiga repliker – och skådespelarregi har han vunnit många beundrare genom åren. Tyvärr är han en desto sämre bildberättare, och det märks inte minst i Sunshine State.

Här försöker han på en och samma gång koppla grepp på ämnen som kvardröjande rassegregation, global ekologisk katastrof, socialt förfall, politisk korruption, historieförfalskning och ungdomskriminalitet. Det spretar åt alla håll så att ingetdera ämnet fördjupas, och slående ofta förfaller Sayles till att låta sina rollgestalter hålla fyrkantigt didaktiska monologer.

Filmen blir stillasittande, betraktande på avstånd och aldrig riktigt engagerad trots allt prat. Tillsammans med filmens antiklimaktiska final känns det därför som om Sayles under arbetets gång smittats av all den livsleda och defaitism som han tryckt in i Edie Falcos (Sopranos) rollkaraktär och som lite häpnadsväckande ser ut som filmens slutpoäng. Möjligen riktar han här en spark åt den klassiska hollywoodregissören Frank Capras naiva idealism, som denne ständigt låter vinna över hotande moralkorruption och värdenihilism. Dessvärre verkar han också förväxla detta mörka slutackord med någon slags kvintessentiell livsvisdom.