Sprickorna i muren – Michael Tapper

Sverige 2003. Regi, manus: Jimmy Karlsson efter Lars Gustafssons roman Yllet (1973). Foto: Anders Bohman. Musik: Pugh Rogefeldt. I rollerna: Magnus Krepper, Sverrir Gudnason, Johanna Lazcano Osterman, Ann-Sofie Rase.

Filmstaden i Malmö

Den senaste rapporten om en kvardröjande social snedrekrytering till högskolan bekräftar mer än väl att ämnet för Lars Gustafssons 30 år gamla roman Yllet fortfarande är angeläget. Lärarvikarien och avhoppade matematikdoktoranden Hedins kamp – mot såväl omvärldens kvävande klassmurar och jantelag som mot sina egna demoner – för att få den begåvade Johnny att läsa vidare skulle kunna utspelas i många tider och på många platser.

Jimmy Karlssons bioaktuella filmatisering är därför välkommen, inte minst efter att svensk spelfilm i decennier dominerats av nypilsnerfars och lättviktig storstadskomedi. Berömvärt är hans intelligenta förflyttning av berättelsen till högeroffensivens 1981, med Svenska Arbetsgivareföreningens ”Satsa på dig själv”-kampanj och Reagan-Thatcher som nykonservatismens axelmakter. Likaså valet av att i alla detaljer, från rekvisita och frisyrer till det korniga fotot, ge filmen ett sken av att vara gjord på 1970-talet. Och det utan att förfalla till kitschig nostalgi.

Men problemet är att Sprickorna i muren också dras med 1970-talsfilmens sämsta sidor. Främst har Karlsson tydliga problem att berätta i bild, och han tycks ha en låg uppfattning av publikens förmåga att uppfatta dramats politiska och existentiella undertext. I stället serverar han litterärt klumpfotade och didaktiska dialogpartier där såväl känslomässiga kval som ideologiska analyser skrivs på åskådarens näsa med förnumstigt och didaktiskt tonfall. Detsamma blir tyvärr också resultatet av ett för övrigt inspirerat val att låta rollgestalterna brista ut i sånger av bland annat Blå Tåget och filmens kompositör, Pugh Rogefeldt.

Skådespelarna får här inget utrymme att levandegöra dramat, att fylla det med kött och blod. Därtill har de, liksom berättandet i övrigt, alltför starkt reducerats till fyrkantiga förpackningar av Budskapet. Synd eftersom Lars Gustafssons ofta fantastiska verklighetsförhöjning i romanerna provocerar till djärvt berättande och bildspråkligt nytänkande.