Spirited Away – Michael Tapper

Japan/USA 2001. Sen to Chihiro no kamikakushi. Regi: Hayao Miyazaki. Röster: Rumi Hîragi, Miyu Irinu, Mari Natsuki, Ryunosuke Kamiki. Längd: 2:04.

Liksom så många japanska efterkrigsfilmer med skräckmotiv, nu senast The Ring, handlar anime-filmen Spirited Away om hur det moderna samhällets alienerade människor hemsöks av demoner ur den traditionella folklore som förpassats till etnologins arkiv. Huvudpersonen är här den bortskämda och ensamma 10-årigen Chihiro (Rumi Hîragi), som motvilligt flyttar med föräldrarna till en ny stad. Innan villaområdet svänger de av misstag in på en skogsväg, betecknande nog kantad av gamla trasiga Shinto-andeskrin, och hamnar i en spökstad befolkad av tusentals gudar (kami) och andeväsen (reo) från det gamla Japan.

En svensk åskådare kan vid första anblicken kanske känna sig främmande inför det myller av varelser som introduceras. Snart märker man emellertid drag som känns igen från vår egen, förkristna tradition, främst att dessa till synes underliga väsen ändå ter sig så märkligt människolika: giriga, makthungriga, avundsjuka, fåfänga och blodtörstiga – men också kärlekstörstande. Deras värld under den tyranniska häxan Yubabas (Mari Natsuki) magiska kontroll blir därför en skrattspegel av vår egen. Och den samhällskritiska parabeln – med badhuset, strikt hierkaiskt skiktat i flera våningar, som central symbol – är förstås ingen slump hos en marxistiskt orienterad regissör-manusförfattare som Hayao Miyazaki.

Men Spirited Away är också ett engagerande porträtt av hur ett barn konfronterar sina egna, inre demoner och kommer ut på andra sidan med en själslig mognad långt större än sina konsumtionsrobotar till föräldrar. Här representerar den narcissistiska Yubaba men också den kringdrivande, ansiktslöse girighetsdemonen Kaonashi, som bär en No-teatermask med känslotomt uttryck, destruktiva impulser som Chihiro på olika sätt måste tämja.

Kronan på verket i denna symboliskt och psykologiskt rika film är en animationsstil ljusår från de torftiga, massproducerade animé-serier som skvalar på tv, exempelvis Pokémon eller Sailor Moon. Miyazaki har en fantasi, nyanseringsförmåga och blick för detaljer som gör snart sagt varje bildruta till ett konstverk matchande Disneys allra bästa produktioner men med en alldeles egen konstnärlig profil. Inte minst påverkan från japanskt akvarellmåleri, den så kallade shijoskolan, syns tydligt i både färgskala och landskapsmotiv.

Min enda riktiga invändning mot filmen riktar sig mot den ibland klichémässiga musikanvändningen. Särskilt inledningsvis ligger den som en nyansdödande, irriterande hissmusiktapet över bilderna. Tack och lov kommer det tystare partier i filmens senare del, och då blir det desto mer atmosfär och dramatik i bildberättandet.

Spirited Away är ändå en utmärkt introduktion till den japanska anime-filmen. Den förvaltar en rik kulturtradition samtidigt som den är lättillgänglig för en västerländsk publik i alla åldrar. Och det är bara att hoppas på fler importer i denna genre, som vi saknat så länge på den svenska biorepertoaren.